Isabell Jonasson: ”Det är som att jag numera är lite bedövad från känslor”

Ett omedelbart problem jag har med åsiktsbaserade texter är min ålder. Ju äldre jag blir, desto svårare har jag att formulera en åsikt, även inför mig själv, befriad från motargument och kritik. Det är som att jag numera är lite bedövad från känslor. Detta verkar vara något som många (nu skriver jag det, jag ryser, det är vidrigt) i MEDELÅLDERN upplever. Nämligen att ju äldre man blir, desto mer avtrubbad blir man. ”Det är så skönt att bli äldre eftersom man slutar bry sig”. Aldrig trodde jag att jag skulle bli en av dem, eller ja, en av oss får jag väl säga.

Samtidigt talas det numera om hur polariserat samhället är. Att vi behöver nyansera debatten. Det är rent av orättfärdigt att konstatera att det inte alls är en feministisk handling att sminka sig och syssla med hudvård. Det finns bättre exempel (världsläget), men det tar vi inte nu.

Att vara övertygad om sin åsikt tillhör ungdomen. Att vara vegetarian tillhör förresten också ungdomen. Det förstod jag i lördags då jag åt schnitzel för att jag kände för det, trots att jag varit vegetarian i över tjugo år. Min garderob består sedan några år tillbaka enbart av svarta kläder. Ibland, när jag vill vara lite djärv tar jag på mig något i en brun nyans. Jag var under en lång period fast besluten om att jag hade hittat min musiksmak och att den skulle bestå för resten av mitt liv. Sedan såg jag dokumentären The Greatest night of pop och ramlade in på det töntigaste årtiondet någonsin, 80-talet. Och nu älskar jag helt plötsligt dansband och skäms inte ens för det. Vad fan hände?!

Det är såklart inte schnitzelätandet och avsaknaden av färger i garderoben som oroar, det är icke-positionerandet. Det är fruktansvärt att en dag vakna upp och inse att man har blivit så beige. Eller ännu värre, att man fått för sig att andras lidande inte angår en.

Vad beror detta fenomen på? Är det att man som trettiofem plus helt enkelt är så utmattad av livet att man endast orkar engagera sig i det lilla? Man måste ta reda på vad en generator är och hur den byts ut och så har man bråttom hem till de blötlagda bönorna och dessutom måste barnens ullbodys handtvättas.

Är det rädsla för svårslagna motargument eller bara insikten om att allt går att nyansera? Eller är det något så grovt som kännedomen om vår egen dödlighet som lösgjort sig ur skuggorna? Ingen idé att tycka något, jag hinner ändå inte ändra på det. Jag vet inte, jag kan själv inte se klart eftersom jag numera börjar bli en av dem.

Ja, kanske är det så att livet tvingar oss att bli mer nyanserade. Ju längre vi lever, desto mer inser vi hur komplicerat allt är. Så många olika perspektiv som ryms i varje fråga. Men när slutar vi att vara nyanserade och istället avtrubbade? När slutar vi att känna och bara accepterar? Jag vill inte vakna upp och inse att jag blivit en som ser på sin omvärld med likgiltighet. Där nyanserna blivit en ursäkt för att inte ta ställning.

Jag borde avsluta det här med några hoppfulla ord om hur saker och ting förändras, men det kommer inget. Jag är en vuxen som anropar om hjälp och nu ska jag koka sylt.