Diarré, solsken och missad skördefest. Dåligt samvete för att belasta den hårt ansträngda sjukvårdsbudgeten. 39,6 grader.
Eget rum på lasarettet. Trevlig personal. Alla måltider på rummet.
Kan man ha det bättre? Klart man kan!
39,6. Diarré i tre dar. Missad kräftskiva. Återbud till skördefesten på Lövsta där jag skulle prata. Och moster Astrids begravning.
Solsken utanför sjukhusets fönstret. Det borde regna så att mina höstplanteringar klarar vintern.
Men ändå. Livet kunde också vara sämre.
Jag har lyssnat på ett antal valdebatter i tv. Det är som vanligt. Samtliga partier lovar i princip allting. Bättre, bättre, bättre! I en tidigare krönika skrev jag: ”Om partierna också uppfyllde alla sina löften, tänk vilket fantastiskt samhälle vi då skulle få!”
Men så blir det inte. När de politiska clownerna sent söndag kväll drar sig tillbaka för att fira med champagne, eller besviket slicka såren, är många löften redan glömda. Ersatta med ett traditionellt ”Det var en ambition, inte ett löfte”.
Clownerna tar av sig sina roliga kläder och tvättar bort sminket. Och vi stackars satar, väljarna, glömmer snart vad som sagts och lovats.
Det är långt till nästa val.
När jag på fredagsmorgonen skriver det här i sjuksängen på lasarettet hör jag på radion att det är Internationella Förebildsdagen. Jag tänker direkt på Hans Werthén, dalmasen, chef för Electrolux och förmögen. Jag kände honom personligen och en dag satt vi och fikade på en uteservering på Norrmalmstorg.
– Rikingarna i det här landet, och över hela världen, blir bara girigare och girigare. Det kommer att gå åt helvete! sa han på sin lite nasala daladialekt.
Om det nu finns något efter detta livet, så tror jag inte att han gläds över att han, arton år efter sin död, redan fått rätt.
Femton toabesök på en dag, så jag får nog stanna ett tag. Hur dåligt samvete ska jag ha när jag nu belastar regionens hårt anstränga sjukvårdsbudget?
Jag har frågat Knutte, som hela tiden finns vid min sida, men får inget svar.
Knutte? Ni får veta vem han är i nästa krönika.
De två gotländska M-politikerna Jesper Skalberg Karlsson och Anna Hrdlicka har författat en märklig (ogenomtänkt?) insändare i tidningen.”En stram och långsiktigt hållbar migrationspolitik är nödvändig... Vi måste tillbaka till en situation där skyddsskäl är det avgörande, inte vem som ropar högst eller vilka undantag som skapas.”
Tror Skalberg/Hrdlicka att våra asylsökande, främst de från Afghanistan, är ett gäng lycksökare, som betalat stora summor för att kunna fly till Europa i överfyllda, livsfarliga farkoster över Medelhavet. Inte ens SD kunde ha uttryckt det mera cyniskt.
Ropar högst? Pinsamt!
Tänk om sjukvården och den civila tryggheten kunde få hälften av alla de miljarder som militären fått för att skydda oss mot Putin. Vilket fantastiskt samhälle vi då skulle få!
Så rösta med hjärta och förnuft på söndag!
bison.gotland@telia.com