Jag reser.
Just nu sitter jag i ett hotellrum i Berlin med utsikt över floden Spree. Det var Spree som fungerade som gräns mellan forna Öst- och Västberlin. Floden och Muren.
Hotellet ligger på östsidan, men idag är det svårt att veta på vilken sida, öst eller väst, man befinner sig. Ett bra sätt är att titta efter spårvagnar. Kommer det en så är man i gamla Östberlin. Det har min son, som är med mig, berättat. Just nu är han iväg och köper hamburgare. Enligt honom har han vid tidigare besök hittat en hamburgerrestaurang här på östsidan som överträffar alla andra. Jag tvivlar, men snart får jag veta.
Att jag är just här beror på att två flyktingar, en kvinna och en man, på asylboendet i Björklunda i Burgsvik har skickats hit. Med byråkratiskt alibi från det så kallade Dublinfördraget och med stöd av de nya hårdare reglerna från Sveriges regering.
Jag vill på plats se hur det går till. Hur de båda behandlas, hur deras nya liv fungerar långt bort från den trygga och väl fungerande tillvaron på asylboendet i Burgsvik. Kvinnan är höggravid, mannen är en god vän till mig och en utmärkt högerback i Hansa-Hoburgs fotbollslag.
Egentligen borde jag vara hemma nu. Träna varpa inför SM:et i Eksta, försöka få båten i sjön och bevaka salmbärens mognad, vilket bör ske vilken dag som helst. Om det nu blir några salmbär, det har ju varit så torrt.
Här i Berlin har det regnat och åskat i dag och jag har tappat bort min regnrock. Glömde den på ett hotell i går, men när jag får tillträde till rummet för ”kvarglömda effekter” finns där bara ett par örhängen, en herrvänstersko och en behå.
– Kom tillbaka i morgon och titta! säger kvinnan, som har hand om sviterna av vår glömska.
Min yngste son, 34 år, och jag träffas inte så ofta. Han kom nog lite i kläm mellan den äldre sonen och en skilsmässa. Det blev liksom varken hackat eller malet. Ändå är det nog han och jag som är mest lika. Lite drömorealistiker, om nu ett sådant ord finns vilket det inte gör, men kanske kan det förstås ändå. Det är i alla fall trevligt att ha honom med, om inte annat så för att han är helt suverän på att hitta resvägar mellan olika adresser i Berlin. För mycket annat också naturligtvis, men just nu är jag mest imponerad och tacksam för resvägarnas skull i denna gigantiska stad. Det spar tid för en som inte har råd att åka alltför mycket taxi.
I förra krönikan skrev jag om golfspelaren i När som slog ut bollen på bana 1, vilket resulterade i en hole-in-one på bana 18. Skröna? undrade jag.
Nejdå. Så här mejlar Jan Nyström i Näs:
”För många år sedan skedde det på utslaget från tee 1 att bollen hamnade i hål på tee 18. Spelaren var Helge Steen, en När-veteran”.
Hamburgarna var fantastiska och jag fick tillbaka min regnrock.