Ibland tänker jag på hur mycket det är som män inte vet om. Som i somras och min man var borta några nätter och jag inte vågade ha mitt sovrumsfönster öppet fast det var tropisk värme. Ja, alla kan bli utsatta för inbrott och av den anledningen ska man ju hålla stängt. Men på nätet finns också tusentals artiklar om kvinnor som legat och sovit och vaknat av att det ligger någon bredvid. Den ständiga närvaron av hotet om det sexuella våldet. En skräck som de flesta män inte vet någonting om.
Att uppsöka vård som kvinna är också en sak som män inte vet något om. Möjligtvis män som har småbarn då. Vi insåg för många år sedan hur mycket snabbare vi får hjälp och vård när vi behöver söka för något av barnen, om min man ringer samt åker dit med barnet. Jag besökte vårdcentralen två gånger med ett barn med underlivet fullt av svinkoppor, ett barn oförmöget att kissa på grund av smärtan. Tredje gången åkte min man dit och kom hem med penicillinet jag efterfrågat redan vid första mötet. Och så har det sedan sett ut.
När det gäller mig själv har jag lärt mig att om jag är VÄLDIGT, VÄLDIGT DÅLIG. Om jag gråter, är hjälplös och kanske rädd, då funkar vårdapparaten bra. Jag fick en blåsa på gula fläcken och tappade i princip synen på ett öga för något år sedan. Skräcken över att eventuellt bli blind (jag har ju diabetes) gjorde att jag grät på akuten, grät på ögonmottagningen, grät i väntrummet, grät hos läkaren. Och vårdapparaten vårdade mig, snabbt och smidigt och jag fick tillbaka synen och allt blev bra. Vården är superbra på rädda, hjälplösa kvinnor.
När jag däremot ringer och ber om att få ett intyg för min medicin, som är i sprutform, inför en utlandsresa, får jag beskedet att jag måste åka och sätta mig i drop in-kön, även kallad HELVETETS FÖRGRUND, en förmiddag för att få PRATA öga mot öga med en sjuksköterska som alltså bara ska skriva en lapp med namnet på min medicin samt att jag har diabetes.
När man får bihåleinflammation, nageltrång, öroninflammation, hudinfektion eller andra åkommor som kan drabba en upprepade gånger och som man slutligen lär sig känna igen, då dras det ut på tiden in i absurdum.
När man som kvinna vet vad man själv eller ens barn behöver och man helt enkelt tror att man är någon, då måste vårdapparaten sätta en på plats.
Så många kvinnor som ber om bedövning under förlossning, men inte får det förrän deras manliga partners blivit arga och sagt ifrån. Så många kvinnor som får höra att deras symptom är något annat innan cancern verkligen upptäcks. Så många kvinnor som tiger i decennium om sina förlossningsskador då de så många gånger fått höra att deras problem är ”helt normala”.
Om ni bara visste.
jenny_thomasson@hotmail.com