”Dagen efter stegade jag in på bokhandeln och köpte en kalender. En liten bok med spiralrygg med en vecka per uppslag”, skriver Anna Wennblad i veckans krönika.
Mina argument kan inte ha varit särskilt starka för själv har jag suttit klistrad vid min telefon som om den var fastsydd vid min kropp. Jag har sovit med telefonen vid kudden. Jag har burit omkring på den som om den var en helig relik. Jag har aldrig någonsin glömt den någonstans eller tappat bort den, helt enkelt för att den har varit så viktig. Livsviktig. Ända fram tills nu.
Det började en helt vanlig söndagsmorgon i mars. Jag vaknade lite för tidigt och sträckte mig som vanligt efter telefonen. Scrollade runt i sociala medier, kollade mejlen, kollade nyheter, kollade vädret, ramlade tillbaka in i sociala medier och halkade in på en artikel om vår relation till mobiltelefoner. Så många gånger har jag läst om detta och så många gånger har jag själv argumenterat mot skärmar och digitalisering men utan att ändra mina egna vanor. Den här morgonen blev en vändpunkt.
Jag började radera appar. Först sociala medier. Sen nyheter och allsköns bråte. Till slut rymdes mina appar på en enda sida. Jag behöll messenger, eftersom det är där jag kommunicerar mest. Jag behöll även vädret, eftersom jag inte är redo att bara titta ut genom fönstret och avgöra hur dagen ska bli. En app där man kan spela in fågelsång och få veta vilken fågel man hör fick också vara kvar. Spotify för att lyssna på musik och poddar. I övrigt blev min telefon ödsligt tom.
Dagen efter stegade jag in på bokhandeln och köpte en kalender. En liten bok med spiralrygg med en vecka per uppslag. Det är minst fyra år sedan jag hade en sådan. Jag köpte även en stor familjekalender att hänga upp på väggen samt ett kollegieblock och några fina pennor.
Jag kämpar fortfarande med det där med papper och penna. Föra över alla bokningar och möten in i papperskalendern. Väta fingrarna för att kunna bläddra fram till semesterdagarna. I ett ambitiöst ögonblick skrev jag av ett recept på pad thai från nätet och nu ligger det överst i mitt nya kollegieblock. Kanske blir det fler recept. Kanske får jag skaffa en sån där pärm som min mamma hade.
Varje steg bakåt får mig att känna mig som en verkligare människa. Lite mer rejäl. Det är lite som första gången man gör egna köttbullar från grunden eller stickar sina egna vantar. Det är den diffusa känslan av att det är så här det egentligen ska gå till. Det var så här man gjorde när jag var liten. Och när min mamma var liten. Och när hennes mamma var liten. Och när hennes mamma var liten.
Innan den där söndagen rapporterade min telefon en daglig skärmtid på ungefär sex timmar. Sen dess ligger jag på en timme om dagen. Det är lite kommunikation hit och dit, lite bank-ID och bankärenden, lite väder, någon trast eller fink, i övrigt är det stilla. Det är en överväldigande känsla.
Den stora frågan är förstås vad som händer med de fem timmarna jag sparar in varje dag. Vad gör jag med dem? Har jag börjat träna på gym, odla tomater, knyppla?
Tyvärr inte. Märkligt nog känns det inte som att jag har fått fem extra timmar. Det känns mer som en eller två. Men några förändringar kan jag ändå se. Jag har börjat läsa böcker igen, efter ett alltför långt uppehåll. Jag sover bättre på nätterna. Jag har blivit bättre på att bläddra i de fina kokböcker som står i hyllan i stället för att bara googla fram recept. Jag tränar mig i att komma ihåg att ta med en pocketbok när jag vet att jag ska sitta och vänta någonstans.
Och häromdagen när jag kände ett skriande behov av en ny skjorta, då avhöll jag mig från att scrolla. I stället promenerade jag runt i de butiker som finns i stan. Och inte hittade jag någon skjorta jag ville ha precis. Men det kändes ändå rejält på nåt sätt. Jag bor ju här. Jag kan köpa varor här. Och hittar jag inget jag gillar så kan jag låta bli att konsumera. Och det känns ju rejält om något.
Jag har även börjat gå till brevlådan på morgonen. Det känns trevligt och gammaldags att kliva ut på trottoaren och fiska upp dagens tidning ur lådan. Härligt att tassa tillbaka in i köket och hälla upp en mugg kaffe och slå upp ledarsidan och känna doften av nytryckt papperstidning. Men det bästa med det är att nyheterna faktiskt är nya eftersom jag inte redan har läst dem på telefonen. Så många år som jag har längtat efter känslan av en oläst morgontidning vid frukostbordet. Lösningen på det problemet fanns sannerligen närmare än jag trodde.