När jag var liten sålde vi jultidningar för att få en klockradio eller en freestyle. Vi sålde kakor för att tjäna pengar till klassresan. En och en traskade vi runt i de närmaste kvarteren och plingade på. Om jag hade bett mina föräldrar att sälja kakburkar åt mig på jobbet hade de skrattat. Sen hade de sagt men snälla Anna. Det är ju du som ska tjäna pengar. Varför skulle vi sälja saker åt dig?
När jag fick mitt första sommarjobb gjorde jag som jag blev tillsagd. Jag diskade frukostdisken och lunchdisken, sorterade bestick och bytte vatten i maskinen. Jag åt när chefen sa att jag fick ta rast. Om jag hade sagt till min chef att jag ville vara ledig några dagar hade hon inte skrattat, hon hade snörpt på sin läppstiftsflagiga mun och sagt men snälla Anna. Du kan väl inte be om ledigt när du precis har fått ett jobb? Det var många andra som ville ha det här jobbet. Du ska vara glad att du fick det.
När jag skulle ta studenten åkte vi hem till en i klassen som hade bondgård. Vi dekorerade ett traktorsläp med björkris och målade plakat. Vi ordnade champagnefrukost på skolgården. Om jag hade bett mina föräldrar hjälpa till med att dekorera släpet hade de höjt på ögonbrynen. Men snälla Anna. Det är väl ni som tar studenten?
Det har hänt en del sedan dess. Vi föräldrar sopar banan för våra barn. Vi säljer strumpor och rabatthäften på jobbet och dekorerar vagnar och fixar snittar och champagne. Vi går på särskilda föräldramöten för att planera vår medverkan i alla studentfestligheter.
Jag pratade med en man som anställer ungdomar på sommaren. Han berättade att det första de nyanställda frågar nuförtiden är om de kommer att få betalt när de är sjuka. De redogör redan under våren för när de vill vara lediga. Och om man inte tydligt förbjuder dem står de och fipplar med sina telefoner på lagret. Och bland hyllorna. Och i kassan.
Man skulle kunna sucka och säga något om dagens ungdom. Vad de är osjälvständiga, omogna, kräsna och bortskämda. Eller så kan man prata om dagens föräldrar. Vad de curlar, vad de skämmer bort, vilka björntjänster de gör i all välmening.
Men egentligen vet jag inte vem jag ska rikta mitt anklagande finger mot. Jag curlar ju själv som om det inte fanns någon morgondag. Skjutsar och säljer och fixar. Vad är det som gör att min generation behandlar sina barn så annorlunda jämfört med hur de själva blev behandlade? Uppskattade vi inte friheten och det egna ansvaret? Förstod vi inte att vi blev starka och modiga av att gå runt och knacka dörr?
Om man frågar ännu en generation bakåt i tiden ser man samma mönster. På deras tid fick de minsann gå tre mil till skolan över fjället och de hade bara varsin möglig palt som matsäck. På loven fick de jobba tio timmar om dagen och om de bad om att få gå på toaletten fick de ett kok stryk. Redan Sokrates lär ha klagat över ungdomars brist på hyfs och ansvarstagande.
Men ändå. Är det inte något speciellt med att vara barn och känna att man klarar något på egen hand? Är det inte stärkande för karaktären att känna respekt och tacksamhet när man får sitt första sommarjobb? Är det inte kul för studenter att få fixa och planera själva, utan föräldrarnas plånböcker och goda råd?
Kanske är det inte för sent ändå. Om vi som är föräldrar nu bara taggar ner lite. Slutar hjälpa till med allt. Kommer överens om att låta ungarna lyckas eller misslyckas. Om alla föräldrar i klassen eller fotbollslaget säger att barnen själva måste knacka dörr. Att vi vägrar sälja deras lotter och kakor och korvar på jobbet. Vad skulle hända?