Jag får reklam för de nybyggda studentlägenheterna i Visby. De är på 25 kvadrat. Nu kommer jag låta som en mormor som undrar varför ungdomar måste ha elektricitet och vattenklosett, men 25 kvadrat? Med parkettgolv och helkaklat badrum och kombinerad tvättmaskin och torktumlare?
Hyran för de billigaste lyorna jag hittar är 5900. Plus ett obligatoriskt tillägg för bredband på 320. Plus ett obligatoriskt tillägg för en säng på 118. 6338 spänn i månaden alltså, eller mer. En student med fullt lån får 13 156 kronor och måste alltså lägga 48% på sitt boende.
Nu ska man inte jämföra generationer, man hamnar så lätt i att kolor kostade ett öre och bio en krona, men när jag började plugga på 90-talet var studiemedlet på 6800 och min hyra på 1000. Jag lade alltså 14% på min bostad. På sommaren var det dessutom hyresfritt.
När jag huserade i Uppsala hade jag under de första tre åren ett rum på 12 kvadrat. Jag tyckte egentligen aldrig att det var litet för jag hade ingenting. Alla rum var möblerade med säng, skrivbord, stol, bokhylla och fåtölj. Det fanns inbyggda garderober och ett litet handfat bakom skåpluckor. Mitt flyttlass bestod av kläder, böcker, sängkläder och några tavlor.
Toalett, dusch och kök fanns i korridoren. Vi var sex personer som delade på allt och det var en salig blandning av 18-åringar och 25-åringar, civilingenjörer och musikvetare och landskapsarkitekter och läkare. Varje termin var det någon som flyttade ut och någon annan flyttade in. Det var ett flöde av sociala kontakter och jag säger inte att alla var positiva eller ens avslappnade, musikvetaren gick till exempel ofta omkring oduschad i morgonrock och vägrade använda diskmedel när han diskade, en av civilingenjörerna odlade marijuana och hade ganska högljudda fester, å andra sidan var det han som lärde mig lyssna på drum and bass och det hade jag nog inte gjort annars.
Vi hade korridormöten och en korridorkassa ur vilken man hämtade kontanter för att köpa toalettpapper. Vi delade på en prenumeration på DN. Ibland var det någon som hade bakat en kladdkaka och ställt på köksbänken och då var det bara att ta. Vi var inte som en familj, absolut inte, några av dem pratade jag knappt med och ett par tyckte jag illa om. Men vi fungerade.
Jag försöker se mig själv på 25 kvadrat som 18-åring i en ny stad. Jag kände ingen i Uppsala. Jag hade väl lärt känna några andra i kursen förstås, och vi hade väl gått på biblioteket och på nation och hängt hemma hos varandra, men de hade varit litteraturvetare allihop. Jag hade inte fått dela kylskåp med några ekonomer eller civilingenjörer eller landskapsarkitekter. Och något säger mig att det hade varit en nackdel för oss allihop.
Jag läser mig till att dagens ungdom inte vill bo i korridor. Så är det kanske. Men 25 kvadrat? Ska de stå där mol allena och steka sina fiskpinnar på sina splitter nya induktionshällar och slänga in en kulörtvätt i varsin blänkande vit kombitvättmaskin? Ska de fylla hyllorna i sina överdimensionerade kylskåp och knäppa på teven och äta framför Wahlgrens värld och sen ställa sin lilla tallrik, sitt glas, sina bestick i den sprillans nya diskmaskinen som aldrig tycks bli tillräckligt full för att dra igång?
Livet som student är ju en tillfällig lösning, inte ett permanent tillstånd. Även om jag unnar dem toalett och dusch, det hade förresten många av mina kompisar i sina studentrum, så kan de väl dela på ett kök? Blir det inte hemskt ensamt att sitta där, ny i stan och kanske ny i landet. Hade det inte varit skönt att kunna glida ut i köket och fixa en kopp te och kolla om nån annan är där? Så man kan skoja om ordningen i skafferiet, klaga över nästa tenta, småprata lite?
Om de i stället hade byggt studentkorridorer med rum på, säg, 15 kvadrat inklusive badrum. Och så gemensamma kök och matplatser. Bokningsbar tvättstuga i källaren. Då hade det fått plats många fler studenter. Och fler hade haft råd att bo där. De skulle ha fått träffa varandra och vidga sina vyer. Ordna filmkvällar och laga vegolasagne i långpanna och tända några ljus och diskutera klimatet eller netflixutbudet eller temat för nästa korridorsfest över det gemensamma matbordet.
Jag vågar lova att de hade blivit lyckligare. Och då hade de kanske velat stanna på Gotland efter sin examen. Och det hade väl ärligt talat varit bäst för oss allihop.