Jag är kanske inte särskilt representativ dock. Min sjuåring har under sommaren läst fyra stora kapitelböcker skrivna för mellanstadiebarn. Han har knäckt läskoden. Tyvärr finns få positiva saker med att lära sig läsa och skriva tidigt. Hans storasyster var också tidig och fick sedan spendera hela låg och mellanstadiet med att vänta in sina kompisar.
Inom matematiken finns mängder av "extraarbete" för de som är duktiga och matteböckerna görs i olika svårighetsgrader. Barn som är tidiga med svenska får på sin höjd några stenciler.
Det är inte konstigt att intressen dör när de inte uppmärksammas eller bekräftas. Min dotter har sedan länge tappat sitt intresse för läsning och språk och det räknar jag tyvärr med att lillpojken också kommer att göra.
Han är ju dessutom pojke. Det är inte tufft att läsa. Det är tufft att sporta. Inte heller där är vi särskilt representativa i den här familjen då vår pojke inte älskar bollsport. En annan sak han inte gillar är när folk slåss.
Och pojkar slåss. De tror att de alltid måste vara bäst och har därför svårt för saker som att vara snälla och bekräftande mot andra, vilket är fundamentalt i till exempel vänskap. De är sena med språket och får därför svårt att kommunicera. Därav nävarna.
De tyngs från mycket tidig ålder av ramar och mallar kring vad man får och inte får göra/vara/tycka om som pojke. Inom gruppen ser de noggrannt till att hålla varandra inom de ramarna.
Så efter två år med en pojke i den svenska skolan drar jag exakt samma slutsats som jag alltid gjort. Så länge föräldrar uppfostrar sina pojkar som just pojkar så är det kört. Så länge föräldrar tror att pojkar ÄR på ett särskilt sätt för att de är pojkar så är det liksom ingen ide.
För om man tror att det är normalt att pojkar är "lite efter" och så länge man tror att pojkar bara ÄR lite bråkigare och inte KAN till exempel kommunicera på samma sätt som flickor, så kommer det att vara så.
Och även om det finns mycket för skolan att jobba med för att förändring ska ske, så är det vi föräldrar som måste göra det stora jobbet.
Utgå inte ifrån att era söner är små grottmänniskor. Prata med dem. Lyssna på dem. Ta dem och deras ord och känslor på allvar. Lämna dem inte ensamma framför skärmar och på fotbollsplaner. Uppmuntra dem att umgås med flickor som kompisar.
Behandla dem som om de vore era döttrar. Så ska det nog bli bättre.