Henrik Radhe: ”Barn behöver inga hopplösa hoppland och nöjesfält”

Jag har fällt in tummen mitt i handen, snickrat bänkar och gjort verklighet av drömmen om min italienska bakgård. Jag har köpt kalksten från ett stenbrott – pusslat och lagt världens roligaste 1 000-kilospussel. Och faktiskt hittat meningen med livet: Åtminstone känt att livet är ovanligt meningsfullt.

Jag tror att fler behöver forma och skapa själva hemma för att må bra. Kämpa och inte bara köpa sig fria och betala för att andra ska göra åt oss. Rik är inte den som har pengar, rik i mina ögon är den som är kreativ och kan forma sitt eget liv av de förutsättningar man har. Själv älskar jag att odla. Att skapa trädgård är att växa som människa. Det sitter djupt inbäddat i generna, sedan urminnes tider när vi alla bodde i grottan. 

Mänskligheten må ha uppfunnit faxar och gräddvispar, mobiltelefoner och domkrafter. Men i grunden är vi ändå samma. Så annorlunda vi hade varit nu – om vi haft exempelvis Facebook då, i grottan. Med gruppen ”Vi som älskar att bo i grotta” skulle många aldrig ha behövt kämpa. Inte tvingats fiska sin mat. Inte behövt fälla sina stockar att sitta på, och inte odla sina grödor för att hålla sin familj i grottan mätt.

Om den skäggiga gubben i grottan bredvid hade lagt ut en selfie, med jättegäddan han nyss dragit upp, då hade du knallat dit. Om din ved i grottan var slut och familjen frös hade du i ”Vi som älskar att bo i grotta” bara efterlyst ved, och vips kunde du PM:a och buda hem den. Då hade inte de starkaste överlevt. Allt vore annorlunda och du och jag hade i dag inte skrattat åt allt trams på nätet. För sociala medier och AI tror i alla fall jag gör oss dummare och inte smartare. Den här texten har jag skrivit själv, men om du läser spalten som sammanfattning är det AI och en textrobot som skrivit om den. Med AI får vi inte hela bilden. Inte nyanserna. Vi tvingas leva i en värld i kortformat, svart och vit. I skräck för att bli lurade med hjälp av digitala tekniken. Den som ringer eller skriver till dig kanske är en robot? Ett teknikmonster utan känslor, där någon annan vill ha det du har. Jag vet familjer som på riktigt redan infört ett gemensamt kodord. Typ ”Blåmussla”, som är ordet man måste säga för att kvittera sin existens och äkthet. Sjukt.

Att våra ungar fastnar i mobiler och rör sig för lite är ju närmast självklart. Vi lär dem fel saker. Jag tänker på en bekant som är lärare som gav barnen uppdraget att rita en fisk. Det gick bra för alla, utom en, som ritade en fyrkantig brun platta: En fiskpinne. Hur många barn i dag har nånsin fiskat? Jag tror inte att de behöver några hopplösa hoppland och nöjesfält. De behöver en daggmask i en glasburk, och närvarande föräldrar bakom flötet.

På en generation har vi i den digitala resan tappat kreativitet som våra händer förr kunde skapa. Nästa generation, de som är småbarnsföräldrar i dag, har musarm och sms-tumme. De har dessutom vuxit upp på förskola. När de själva får barn kommer tvivlen. Och osäkerheten. Hur ska man vara som förälder? Duger jag? Och tänk om jag för över all gammal sunk från mitt eget liv – det är nog bäst att förskolan tar över?

För att må bra och lyckas bejaka sin kreativitet och inre grottmänniska tror jag att vi alla behöver ha en trepunktslista:

1. Gör du regelbundet upp öppen eld?
2. Odlar, fiskar, jagar eller samlar du en del av din egen mat?
3. Tillbringar du massor av tid utomhus, med och inte mot naturen?