Jag har nog inte tagit mig igenom skolan om det inte berodde på en enda sak: att jag är en tjej. Tjejer med adhd har överlag lättare för att kompensera sin adhd. Det innebär till exempel att vi blir extra trevliga, roliga, varma och omhändertagande och helt enkelt får folk att gilla oss.
Det gör vi för att det inte ska märkas hur konstiga vi är, annorlunda liksom. Tack vare det såg vuxna ofta stort potential i mig. De ville att det skulle gå bra för mig och därför hjälpte vissa lärare mig lite extra.
Lärare har gett mig extraundervisning, peppat mig bortom sans och vett, gett mig lättnader vad gäller inlämningstider och annat. Helt enkelt för att de har velat mig väl. Tack vare min sociala kompetens. Det är ju logiskt såklart. Ser man att en unge är en jäkligt fin unge med goda potential trots helt värdelös i vissa ämnen, så SKA kanske den ungen ges andra förutsättningar.
Men är man då en jävligt stökig, bråkig, stöddig och elak unge, så får man inte de där chanserna, lättnaden och hjälpen.
Där slutar för övrigt det enda positiva med att vara tjej/kvinna som har adhd. På grund av flickor och kvinnors förmåga att just kompensera, så missas vi ofta. På grund av att nästan all forskning gällande adhd är gjord på pojkar och män, så missar man ofta kvinnors adhd-problematik och misstar den inte alltför sällan med psykiska problem. Ätstörningar, självskadebeteenden, destruktivt leverne, är till exempel alla tecken på adhd.
På grund av att man nästan alltid behöver ha en remiss från skolan för att få en adhdutredning, utreds flickor och tjejer i lägre utsträckning än pojkar och killar. Vi får oftare diagnos i vuxen ålder och ärligt talat så är det ganska svårt att komma ikapp. I trettio år har jag levt i tron att jag var helt normal.
Jag har getts exakt samma förutsättningar som alla andra och jag har följaktligen en radda misslyckanden bakom mig också. Misslyckanden jag kanske hade sluppit, om jag bara hade fått veta tidigare.
Att bara gå runt och misslyckas och tro att man gör det fast man har samma förutsättningar som alla andra, leder till att man får dåligt självförtroende. Att få en diagnos innebär helt enkelt att man slipper självhat. Att få svart på vitt att man faktiskt inte kan hjälpa allting som hela tiden går fel för en. Att man inte helt igenom är en värdelös person. Det är väldigt viktigt.