”Det finns någon bild på mig också där jag står i min svarta klänning med liljekonvaljer i handen, omgiven av mina klasskamrater som alla bär ljusa sommarkläder, förmodligen inhandlade på Westbergs”, skriver Mien Niklasson i sin krönika.
Eller att gå upp på brygghusloftet och rota fram något gammalt ur någon låda, att inte behöva oroa sig över vad man ska ha på sig längre. Att inte behöva frysa på vintern utan att kunna klä sig varmt som alla andra, just vinterkläder i stora storlekar är väldigt svårt att hitta.
Fast egentligen, när jag tänker tillbaka, har jag alltid tyckt det varit kul med kläder. Ett av mina starkaste klädminnen är examen i årskurs ett i Sanda skola 1975. På den här tiden fanns det en välsorterad klädaffär i Klinte som hette Westbergs, eller Westbas som man sa. De hade kläder för alla åldrar och för alla tillfällen, från examen till begravning. Det hade väl inte funnits tid att åka och handla några kläder till mig så kvällen innan examen är mamma och jag på Westbergs. Det är väldigt urplockat i affären för i princip alla föräldrar har ju varit där och handlat till sina telningar. Det finns ingenting i min storlek. Jag minns att jag nästan blev lite glad över det för på den här tiden var utbudet av kläder inte så stort så alla barn gick runt i likadana kläder, ofta inhandlade i samma affär. Det enda som finns kvar, förmodligen sedan julförsäljningen, är en kortkort, svart klänning med rosa, snirkliga broderier och en tillhörande chockrosa volangblus. Mamma säger att det inte går för sig att ha svart på examen och att klänningen är för extrem. Jag har aldrig känt mig så snygg som på den där skolavslutningen i ettan. Det finns någon bild på mig också där jag står i min svarta klänning med liljekonvaljer i handen, omgiven av mina klasskamrater som alla bär ljusa sommarkläder, förmodligen inhandlade på Westbergs.
Westbergs på Klinte finns tyvärr inte kvar längre men vi skattar oss lyckliga här på Hemse som har Klädbutiken med ett liknande koncept. Att få med sig Hemmansägaren till stan för att handla kläder är ett mission impossible men in på Klädbutiken på Hemse kan jag lura honom någon gång vart femte år. Paret som driver butiken är i 80-årsåldern och är helt fantastiska, de har klätt Sudergutarna i decennier. Sist Hemmansägaren behövde en kostym, hans gamla hade över 30 år på nacken, fick han hjälp av farbrorn på Klädbutiken. Farbrorn kröp vigt runt på golvet och nålade upp kostymbyxorna och sydde sedan upp dem till perfektion. Ska vi på bröllop eller begravning och jag tycker att Hemmansägarens skjorta behöver uppdateras, själv tycker han aldrig det, så går jag bara in på Klädbutiken och farbrorn plockar direkt fram en skjorta och säger:
– Den här är i Hemmansägarens storlek!
Det är en otrolig service faktiskt. Tanten som jobbar på damavdelningen är min stilikon, hon är alltid otroligt snyggt klädd i plagg från butiken. I flera dagar har jag, när jag kört till och från jobbet, sneglat på en jeanskjol som hänger i skyltfönstret och igår gick jag in och köpte den. När jag provar kjolen säger tanten:
– Vet du Mien, jag har alltid tyckt att du klär dig så fint, även när du var stor var du alltid snyggt klädd!
Det är nog det finaste berömmet jag fått. Någon som sett mig, trots min enorma övervikt.
Vi ska vara rädda om våra affärer på Hemse. Att strosa runt bland affärerna där, en ledig lördagsförmiddag med en väninna, är bland det mysigaste jag vet.