Häromdagen ringde jag en vän på fastlandet. Vi pratade som man gör om vardagliga ting, om stormen som varit och om vad som händer på Gotland just nu.

Jag nämnde att jag som en av flera övernattat i domkyrkan i Visby för att delta i den manifestation som pågår där till stöd för afghaner. Afghaner som avvisas från Sverige till ett land där många av dem aldrig satt sin fot, där det pågår krig och etnisk rensning.

Svaret från min vän blev:

– Varför gör du det, du hotas ju inte av avvisning?

Jag gick och tänkte på dem orden resten av dagen. För det är ju sant, jag hotas inte av avvisning. Inte nu i alla fall. Men hur blir det imorgon eller om fem år?

Kanske var det just denna undran som gjorde det så svårt att släppa frågan jag fått från min vän. För även om vi tror att vi vet, så vet vi faktiskt ingenting om hur morgondagen blir. Det skulle kunna vara du eller jag som söker skydd i Teheran om fem år för att någonting hänt som gjort att vi inte kunde stanna i Sverige. Redan imorgon kan vår tillvaro snabbt förvandlas från ett tryggt liv härhemma till ett liv av brist och nöd i ett främmande land där var och en av oss blir en av de 60 miljoner människor som i dag är på flykt från sina hem. Ett liv där vår överlevnad avgörs av andra människor medmänsklighet och vilja att öppna sitt lands gränser för oss.

Beslut om man ska hjälpa eller inte hjälpa människor i nöd ska naturligtvis inte styras utifrån någon sorts bedömning om man kan räkna med att få motsvarande hjälp själv. Men tyvärr är Sverige idag ett samhälle både politiska partier och myndigheter stödjer och verkställer avvisning av människor till länder där vem som helst dagligen riskerar att dö eller skadas i bombdåd, avrättas eller torteras. I det läget finns inget annat val än att påminna er folkvalda som stiftar de lagar som gör detta möjligt och er myndighetspersoner som spårar upp, griper och sänder människor till länder där det pågår ett krig att ni kan lika lite som någon annan veta vad morgondagen har att ge.