Som gammal lärare häpnade jag när jag läste om den gotländska skolledningens visioner häromdagen. Mer av det som gäller nu, mer individualisering genom digitalisering och fjärrundervisning. Det vill säga mer av det som fungerat allt sämre på senare år.
Den 13 oktober skrev gymnasielärare Isak Skogstad en debattartikel i DN som går rakt på tvärs. ”Skolans överdrivna fokus på individen har varit destruktivt”, lyder rubriken.
Reaktionärt så det förslår. Han menar att alla politiska utspel och alla reformer inte har gjort skolan bättre vare sig för eleverna eller för lärarna.
Förr ledde läraren arbetet i helklass och höll gemensamma förhör.Den nya pedagogiken handlade om grupparbeten och individuella projekt.
Problemet är att när eleverna förväntas söka kunskap på egen hand missgynnas särskilt svagare elever eller de som inte har uppbackning hemma. Kunskapsklyftan ökar.
Jag är så gammal att jag minns lönegraderna. När man fyllde 40 flyttades man automatiskt upp rätt mycket. Kanske inte rättvist men bra för jämlikheten i kollegiet.
1996 slopades detta för individuell lönesättning. Det skulle höja läraryrkets status, men hur undviker man avundsjuka och underdånighet mot rektorn som sätter lönerna?
Karriärtjänsterna som kom sedan har inte ökat sämjan bland lärarna, som är så beroende av samarbete.
Skogstad tar naturligtvis upp frågan om studieron i klassrummet. På min tid var den självklar. Nu går den enskilde elevens rätt att inte känna sig kränkt före klassens rätt till arbetsro.
Vi har upplevt att lärare förnedrats och avstängts från jobbet för att de försökt återföra en elev till ordning. Det vore bra om man från ansvarigt håll ville erkänna att där finns en förklaring till att så få ungdomar väljer läraryrket.
Det fria skolvalet har bidragit till segregation, inte går det att förneka. Resursstarka föräldrar kan välja att sätta sina barn i skolor där man slipper förortsproblemen.
Det kan kännas rätt. Mitt barn ska ha rätt till en undervisning med lärare som har god kompetens och möjlighet att uppehålla arbetsro. Det finns lärare som klarar ”vilken klass som helst”. Tyvärr kan man inte vänta sig att hitta en sådan för varje klassrum.
Skogstads slutsats är att ”… skolan är till sin natur en kollektivistisk institution och förtjänar att behandlas därefter … det borde leda till en idémässig förändring i vilken politikerna börjar sätta laget före jaget i skolan.”