I GT den 23/9 läser jag en ledare från Centerpressens Nyhetsbyrå av Linnea Hylén.
Den svenska spionorganisationen FRA hyllas för att de förutsåg Georgienkriget 2008. Ryssland påstås ha angripit Georgien, ”en rysk aggression”, och det hotfulla Ryssland motiverar att Sveriges försvarsbudget ska chockhöjas, från omkring 40 miljarder för några år sedan till 80 miljarder en bit in på 20-talet.
Detta samtidigt som vi har en galopperande klimatkris och landets resurser inte påstås räcka för skola, förskola, sjukvård och åldringsvård.
Denna russofobiska skrämselpropaganda är märkligt osaklig och nonchalant lögnaktig. Nyhetsbyrån skriver om Rysslands upprustning i Östersjön - sedan 2017 har Rysslands militärbudget minskat och är nu omkring en tiondel av USA:s.
Nu till Georgien: EU tillsatte en undersökningskommision under ledning av den schweiziska diplomaten Tagtisvini. Ett citat ur hennes presentation: ”Det var Georgien som började kriget och inga av de förklaring de har för att legitimera kriget är bärkraftiga.” Under sovjettiden hade Abchaziens och Sydossetien vittgående självstyre.
Under tidigt nittiotal hotade det självständiga Georgiens första president, den fanatiska nationalistiske Gamsachurdatia med etnisk rensning, men misslyckades att bemäktiga sig provinserna i två blodiga krig.
År1992 slöt den nya presidenten Sjevardnadze ett stilleståndsavtal som inkluderade fredsbevarande ryska trupper och övervakare från OSSE. Den 8 augusti 2008 bombarderades Sydossettien av flygvapen och artilleri, och georgiska trupper ryckte in.
Det var hundratals dödsoffer och av den ryska övervakningsstyrkan som var där enligt stilleståndsavtalet från 1992 dödades 14 man. Ryssland gick till motangrepp och fortsatte in på georgiskt territorium.
Striderna avslutades efter fyra dagar och de ryska trupperna drog sig tillbaka. Ryssland annekterade inte området som ledaren felaktigt påstår. Däremot deklarerade Sydossettien sin självständighet, ett slags Kossovo i Kaukasus således. Fakta tycks spela en obetydlig roll för upprustningsivrarna. För några år sen hörde jag vår försvarsminister prata om rysk aggression 2008 på ett möte i Visby.
Svensk säkerhetspolitik skulle må väl med mindre av lögner. Istället behöver vi mer av diplomati, mer nedrustning och fredliga samarbete. Är det någon som minns när Sverige hade högt respekterade nedrustnings ambassadörer som Alva Myrdal och Inga Thorsson?