Jag har många gånger hört att psykiatrin på Gotland är under all kritik men har inte velat tro på det, så illa kan det ju inte vara.

Men att efter ett par år ha haft kontakt (eller knappt någon kontakt) med psykiatrin på grund av vuxen dotter med ett par diagnoser så måste jag instämma i detta. Har hört av bekanta hur man blir hjälpt om man bor i Stockholm, trodde inte mina öron, psykolog och terapuet nästan direkt och möten en gång i veckan vid depressionsproblem.

Med dotter som nu varit sjukskriven i cirka 2,5 år så är jag chockad över hur dåligt det fungerar, konstigt att någon med depression överlever och inte konstigt att vi har ett högt självmordstal på ön.

Under denna sjukdomstid så har hon fått möte ett antal måttlig intresserade läkare var tredje månad för nya recept. För det mesta pensionerade eller nära inpå pension, uttråkade läkare som säkert får bra betalt för att skriva ut recept och inte behöver bry sig. Besöket är över på max 30 min.

Jag har varit med vid de flesta tillfällen och vid de flesta tillfällen har läkaren aldrig frågat – Hur mår du egentligen? – utan bara sagt:

– Hur fungerar medicinerna? Men då höjer/sänker vi dosen och så får du komma åter om tre månader.

En gång gick läkaren i pension och glömde lämna över ”ärendet” till någon annan. Jag upptäckte till slut att det måste vara mer än tre månader sedan förra besöket och ringde psyk. Jo, hon har visst glömt att lämna över till någon annan och jag ser också att sjukskrivningen har gått ut, var svaret jag fick. Så med andra ord, min dotter fick inte ens sin redan fruktansvärt låga sjukpenning utbetald eftersom läkaren hade glömt. Hon går nu på den lägsta summan man kan få från sjukkassan och ingen gör något för att få igång henne i arbetslivet.

Dom gånger vi har sagt att hon efterfrågar en samtalskontakt, hon måste få någon att prata med, så har svaren varit: Det finns ingen, Det tar minst sex månader. Du är för dålig för att tillgodo göra dej en samtalskontakt.

I våras lyckades jag tjata mig till att hon ska få börja arbetsträna för hon känner att hon nog skulle orka det nu. Och ännu har hon inte blivit kallad, men hon står på kö för en kartläggning tillsammans med FK, Arbetsförmedlingen och psykiatrin.

Vi orkar snart inte längre, vem kan hjälpa oss så att hon kan få må bra någon gång?