Vårt sätt att leva, speciellt vårt sätt att ohämmat fara runt i världen, vad är det egentligen uttryck för? Det är inte en dag för tidigt att aktualisera den frågan.

Det är snarast ofattbart att man inte oftare hör den ställas i det offentliga samtalet.

Jag minns en kulturartikel, i DN, signerad Jonas Thente (5/1-08). Han skriver bland annat: ”Under 1900-talet har just bilen framstått som den kulturellt mest omvälvande artefakt som människan har skapat. Med reklamens, konstens och mediernas hjälp har bilen blivit ett nästan levande väsen av sexualitet och kanaliserade drifter”.

Ett något skruvat påstående av Thente kanske, men nog så djupsinnigt: Artefakt betyder ”något konstgjort”, i överförd bemärkelse någonting för ett naturligt liv väsensfrämmande.

Thente ser privatbilismen som en driftsutlevelse. Hans analogi med sexualiteten ger på ett speciellt sätt färg åt jämförelsen.

Våra drifter för att överleva – på två sätt, genom att äta och dricka respektive genom att föröka sig – utgör två ”vitala”, livsavgörande, drifter för människan. Men den moderna människan har dessvärre också accepterat driften att röra sig gränslöst över jordytan som en vital drift.

Det oreflekterade resandet har blivit ännu en katastrofal yttring i en tillvaro, där vi tror oss ha tagit kommandot.

Den begåvade läsaren torde inse, att mitt resonemang här om bilismen inte avser bruk av bil för helt nödvändiga transporter, där bruk av bil inte behöver motiveras.

Jag avser det allra vanligaste bruket av bil – det åkande vi egentligen inte behöver, okynnesbilandet.

Bilen och bilismen betraktas oftast ur enbart tekniska aspekter, alltför sällan ur filosofiska/moraliska/etiska. Trots att frågan om vårt bruk av förbränningsmotorer – inte minst inom flyget – borde stå helt centralt i debatten om miljön, slinker den undan i samtalet om miljöproblemens etiska/moraliska sida.

Hur kan det komma sig, att man i samtalet om infrastrukturfrågor aldrig tar upp vad den onödiga delen av bilismen ytterst handlar om, nämligen just ett missbruk som driftstillfredsställelse?

Att slentrianmässigt ”ta bilen” har blivit ett oansvarigt beteende, ett sätt att visa vår ultimata frihet.

Man lever då i den ödesdigra illusionen att det finns en slags principiell rätt att gränslöst röra sig över jordens yta.

Jag har här försökt se ”slapphänt” vardagsbilism som ett etiskt problemkomplex.

Med ett liknande resonemang kring långväga fritidsresor med flyg blir de etiska slutsatserna snarast outhärdliga, i varje fall om man ska bry sig. Vad handlar allt vårt resande om – egentligen?