Johan Sunnerstam. Jo, jag tar mig rätt att kalla Gud för skitgubbe. Det bör han tåla. Han har inte koll på läget.

Om han lyssnade på radion just nu kunde han höra om skjutningarna i Christchurch i Nya Zeeland. Undrar om han känner till att påven läst lusen av halva sin heliga stab för att de pillat på korgossar.

Eller att hans kompis högsta heligheten i Australien nu ska in på vatten och bröd i sex år för liknande fasoner. Och allt detta utan att Gud utnyttjar sin vetorätt och sätter stopp.

Om Gud tog ansvar för Gamla testamentet Mose 1: 1:4: ”I be­gyn­nel­sen ska­pa­de Gud him­mel och jord. Jor­den var öde och tom, dju­pet täck­tes av mörker och en guds­vind svep­te fram över vatt­net. Gud sa­de: ”Ljus, bli till!” Och lju­set blev till… Gud såg att lju­set var gott, och han skil­de lju­set från mörk­ret”. Och så vidare. Det låter fint. Men vad blev det av det hela?

Du ger mig tips att göra som drygt 2,5 miljarder av jordens befolkning gör, se på hur Jesus var, att jag då skulle se vem Gud är.

Jag förstår vad du menar men jag köper inte upplägget.

Har du läst boken ”Och människan skapade Gud” av Robert Wright som tar upp omständigheterna kring religionens uppkomst?

Den avslöjar ett mönster i judendomens, kristendomens och islams utveckling och visar på en jordnära grund för hur de heliga texterna växte fram.

För den som dessutom läst Richard Dawkins ”Illusionen om Gud” så är den en fortsättning av Robert Wrights bok.

Dawkins visar att den traditionella idén om Gud endast är en illusion.

Wright visar hur och varför vi människor skapade Gud.

Det är där skon klämmer åtminstone på mig. Vem var det som kom på idén att skapa en Gud för att hålla massorna under uppsikt?

Jag hävdar därför med bestämdhet att det saknas vetenskapliga bevis för Guds existens samt att modern vetenskap gör det ytterst osannolikt att någon gudomlighet existerar.

Så blås sommarvind dina dofter lätt över böljande vidders grus. Och blås värme över morgonens daggvåta äng. De ger hopp i en tröstlös själ när som tvivlande tankar gror. Att plötsligt få vara liten då allting känns så stort”. (Tröstens Strand).