Vi måste värna om vattnet
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Alla vi som lever på Gotland har en stark fascination för vatten. Det får man när vårfloden skapar vattenpölar stora som åkrar runt husen och man har bevattningsförbud från maj och framåt hösten. Har man sen salt i brunnen och giftig algblomning i Östersjön, vet man att inget vatten på en ö kan tas för givet.
Dricksvattenbrist på en ö utan landförbindelse är en ödesfråga.
Och Gotland är en ö som har svårt att hålla tätt, hon läcker som ett såll, skulle man kunna säga.
Tänk på Gotland som en kalkklippa i havet. På klippans yta finns fördjupningar. I varje sådan liten fördjupning fanns förr en myr eller ett träsk. På 1700-talets karta ser vi ett myller av små och stora våtmarker.
Utdikning av myrarna blev ett sätt att skapa ny åkermark. Mer jordbruksmark fick vi men mindre vatten?
Nästan alla de stora myrarna dikades ut. Martebomyr, Mästermyr, Fleringedalen och många fler. Gotland var "störst och bäst" i hela Sverige på att dika bort sina våtmarker -en ödets ironi att ön som troligen behöver dem mest dikade ut flest.
Skapandet av mer odlingsmark hade ett högt pris.
Myrarna kan nämligen likt tvättsvampar hålla kvar det regnvatten som faller under höst, vinter och vår och spara det till sommarens torrperiod. Den stora utdikningen har gjort att vattnet flödar ut i Östersjön till ingen nytta för Gotland och till skada för en redan övergödd Östersjön.
Men det finns tack och lov platser kvar på ön där våtmarkerna håller sitt vatten, Ojnareskogen mellan Bräntingshaid och Bästeträsk är ett sådant orört våtmarkskomplex. Här rinner vattnet från Bräntingshaid norrut genom de opåverkade myrarna Ojnaremyr, Släkmyr och Tvärlingsmyr som aldrig torkar ut. Detta våtmarkssystem ska vi vara särskilt rädda om eftersom det dessutom är en viktig pusselbit i tillrinningen till sjön Bästeträsk. Området undgick 1800-talets utdikningar men hotas nu av Nordkalks hunger.
Området har ett perfekt ekologiskt och hydrologiskt vattensystem där vätar, kartssprickor, slukhål, myrar, träsk och källor hänger samman i en enda fantastisk myllrande helhet. Detta har garanterat oss människor som bor på norr ett ovanligt fint vatten i Bästeträsk. Samma vattendrag som precis vunnit laga kraft som drickvattentäkt för HELA Gotland.
I tillrinningsområdet mellan Bräntingshaid och Bästeträsk skulle Nordkalks brott skära av vattenflödet likt ett snitt över halsen på en levande organism.
Gotland läcker sötvatten, vårt viktigaste livsmedel rinner bort för att tidigare generationer inte visste hur regn, våtmarkernas buffertförmåga och åretrunt-tillgång på vatten hängde ihop.
Vi vet men griper girigt efter kortsiktiga möjligheter att tjäna snabba pengar utan en tanke att på kommande generationer får betala med än större vattenbrist. Vi överlämnar en redan idag bekymmersam vattensituation till dem och vet att deras problem troligen kommer att vara ännu större inte minst beroende på ett varmare klimat.
Men det skiter vi i. Eller gör vi det?