I 20 år har vår familj levt med adhd och autism, vi har fyra barn med olika variationer och grader av dessa åkommor. Det är okej, det är det faktiskt.
Jag älskar mina barn oerhört och gränslöst.
Det som faktiskt har varit det jobbigaste är omgivningen. Människor som i ”all välmening” kommer med goda råd, tips och helt idiotiska åsikter.
När vi fick diagnosen grav autism och lätt utvecklingsstörning på vår i dag 19-åriga son, var den första frågan från Region Gotland om vi önskade korttidsboende.
Han var då 1,5 år gammal! Det sveket som jag upplevde ifrån omvärlden då har suttit som en påle i hjärtat sedan dess.
Mitt älskade lilla barn, det bästa jag har tycker de skulle ha det bättre hos främmande människor i ett gruppboende. Varför?
Ända sedan den dagen har jag fått kämpa för att han ska få en trygg uppväxt hos sin familj, med sina syskon och känna trygghet.
Jag är själv ett maskrosbarn, som aldrig har känt trygghet. Aldrig vetat vad som ska hända och hur hemskt det kommer att vara.
För mig har trygghet för mina barn varit allt. Hur kan man anse att ett barn har det bättre hos andra än hos mig? Och så här har det fortsatt! Bland familj, vänner, arbetskamrater, habilitering etcetera...
Varför är det så konstigt att jag vill behålla mitt barn, att jag önskar honom trygghet och självbestämmande över sitt eget liv?
Det blev inte bättre när han som sexåring fick diabetes typ 1.
Jag har tre barn till, två pojkar med atypisk autism och adhd och en underbar flicka på 12,5 som precis fått diagnosen autism.
Mycket ångest och oro, kämpa med en skola som inte vill förstå hur det är att leva med dessa diagnoser.
Så mycket ångest, och oro, när man inte kan tolka världen som andra och har svårt att läsa av sin omgivning.
Att leva som mamma under dessa förhållanden är svårt, tungt och utmattande.
På grund av vår son med diabetes får vi inte sova en enda hel natt utan larm om högt eller lågt blodsocker. Men vi får ingen assistans av regionen, då de har bestämt att han har det bättre på ett gruppboende. Men varför ska han tvingas bo någonstans han inte vill?
Det behöver ju ingen annan göra. Du har rätt att bo var du vill, och du har rätt att välja vem du vill bo med, och vem du ska ha i din närhet. Jag önskar ju bara lite hjälp.
Men var hemma då, tänker du… Ja, det önskar jag att jag kunde, men jag har också räkningar att betala, lån på bil och hus. Mat på bordet etcetera. Detta gör att jag har ett jobb jag önskar jag kunde sköta bättre.