Vi har inte råd med några felsteg
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Ett olycksbådande tecken är den kraftiga befolkningsminskningen som varit på ön föregående år. Orsaken är troligtvis resultatet av de indragningar av verksamheter och arbetstillfällen som förekommit i såväl statlig som privat verksamhet. Dessutom har intresset från de statliga myndigheterna att kompensera kommunen för indragningarna svalnat betydligt. Här måste en skärpning komma till stånd särskilt när de berör öns naturliga och traditionella arbetsområden som till exempel lantbruk, stenindustri, besöksnäring, kommunikationer och försvarsutbildning.
Ansvaret för en positiv utveckling vilar tungt även på lokala myndigheter som kommun och länsstyrelse. Det finns en självdestruktiv låtgåanda i samhället att bara acceptera skeenden när allt går fel. Jag skall ge tre färska exempel: nedläggningen av betodlingen, stenindustrins framtid på norr, nedläggningen av skolor på landsbygden.
Frågan är vad vi har lärt oss av nedläggningen av sockerbetsodlingen på ön som exempelvis kommunens agerande i ärendet. Självfallet får inte detta upprepas och på liknande sätt drabba någon annan viktig verksamhet. Vi måste vara mer uppmärksamma på vad som är på gång och bättre analysera konsekvenserna. Vi har inte råd med felsteg av denna kaliber.
När det gäller stenindustrins vara eller inte vara på norra ön kan man fråga sig om vi nu är inne i en ny kräftgång. Hundratals familjers framtid ligger i vågskålen. Frågan har blivit en tummelplats för olyckskorpar och besserwissrar. Den enkla sanningen är att vi inte har råd med en utvandring av yrkesskicklig arbetskraft i den här omfattningen. Vi måste prioritera de arbetstillfällen vi har på norra Gotland. Vad är problemet? I första hand är det vår misshushållning med vatten. Vi har goda tillgångar på färskvatten och bräckt vatten men vi utnyttjar våra resurser dåligt. Enkelt uttryckt är det så att vi pumpar ut vårt dricksvatten i havet och vi använder inte det bräckta vattnet där det är möjligt exempelvis i våra hygienanläggningar. Naturligtvis är problemet inte löst i en handvändning och det har även en prislapp som vi inte bara kan blunda för. Det är ändå tråkigt om det skall drabba en industri som har en miljövänlig profil.
Vad menar vi egentligen med en levande landsbygd? Eller är det bara tomma ord som vi tar fram när det passar? Våra centralbyråkrater har tagit fram ett förslag till nedläggning av skolor på landsbygden. Det är omfattande och bygger som vanligt på siffror, diagram och lite skrammel med penningpåsen. Det är stötande därför att den är så drastiskt. Om det skall tillämpas i sin helhet så betyder det att många mindre orter får problem med fortlevnaden. Skolan kan vara den sista droppen av samhällsservice som tas bort. Sedan återstår bara Visby eller att flytta till fastlandet. Är vi betjänta av en sådan utveckling? När vi gör våra bedömningar måste de sociala aspekterna ges en mer framträdande roll samtidigt som man naturligtvis inte får ge avkall på undervisningens kvalitet. Det är den som skall ge eleven en konkurrenskraftig start vid sin entré i arbetslivet.
Avslutningsvis vill jag framhålla vikten av att vi håller ett vakande öga på förslag som syftar till nedläggning av verksamheter och arbetstillfällen. De resulterar ofta i en neråtgående spiral som bara ger försämringar. Vi skall i stället koncentrera oss på att bevara och utveckla de naturliga förutsättningar som Gotland ändå i så rikt mått besitter.