Verkligheten har kommit ifatt drömmarna
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Därmed utkristalliserar sig den sanna verkligheten. Jobbskatteavdraget som skulle generera massvis av varaktiga arbetstillfällen visar sig vara ett gigantiskt feltänk.
Vi vet hur många miljarder som jobbskatteavdraget kostat.
Samtidigt som vi vet hur många fler jobb det blivit. Då är det inte särskilt svårt att räkna ut vad varje nytt jobb kostat.
Hör och häpna! Varje nytt jobb har kostat cirka 800 000 kronor. Det är mer än hyfsad lön för minst tre vårdbiträden eller tre dagisanställda och så vidare.
80 000 kronor för varje nytt jobb måste väl ändå vara att kasta pengarna i sjön.
Dessa pengar gör mycket större nytta genom att anställa välfärdsarbetare inom vård, skola och omsorg. Alla de miljarderna skulle alltså ge tre gånger så många jobb. I stället hamnar det i fickorna hos redan välbeställda genom enorma skattesänkningar.
Det hade till och med varit bra mycket smakfullare om skattesänkningen tydligare hade fokuserat på grupper med låga inkomster och som odiskutabelt har en hög konsumtionsbenägenhet. Konjunkturinstitutet bekräftar i stort sett det feltänk som jobbskatteavdraget är.
"Fjärde steget i Jobbskatteavdraget har en negativ effekt på arbetslösheten. Vid en given taxerad inkomst får man högre disponibel inkomst och väljer sannolikt att arbeta mindre".
Summan av kardemumma blir att jobbskatteavdraget är ett gigantiskt feltänk. Ett djupt orättvist system där samhället dras isär.
Där klyftorna växer mellan den som har arbete och den som inte har. Mellan den som är sjuk och den som är frisk och mellan den som är pensionär och den som är löntagare. Alltså ökade klyftor mellan generationerna.
Till sist har jobbskatteavdraget minskat välfärdens finansiering med nästan 80 miljarder kronor, vilket kommer att få effekter i form av försämrad vård och omsorg och då blir skillnaderna ännu större.