Den 12 juli tog regeringen beslutet att inte skriva under FN:s konvention om kärnvapen, man ska bara vara observatör. Vi är många som blev upprörda och ser det som ett svek mot Sveriges engagemang för nedrustning.
“Det är ett historiskt brott mot Sveriges säkerhetspolitik “ uttalar Beatrice Fihn, generalsekreterare för organisationen International Campaign to abolish nuclear weapons som 2017 fick Nobels fredspris.
Det är ett ställningstagande som sker i en värld där hotet om kärvapenkrig har ökat katastrofalt och där väpnade konflikter skördar människors liv varje dag.
I juli 2017 röstade 122 länder, däribland Sverige igenom FNs konvention om kärnvapenförbud. Vad har hänt under dessa två år?
I januari presenterade nedrustningsexperten Lars- Erik Lundin sin utredning som ledde fram till en rekommendation om att inte tillträda konventionen. Anledningen skulle vara att konventionen är oklar om vilka vapen som omfattas och hur nedrustningen skall verifieras.
Än viktigare – inga kärnvapenländer eller NATO har skrivit på. Istället ska icke spridningsavtalet NPT stärkas.
NPT antogs 1968 och utvärderas vart femte år. Jag hade förmånen att vara med vid en sådan översynskonferens i New York 1995 och kunde känna mej stolt över Sveriges engagemang mot kärnvapen.
Det framhölls särskilt hur den svenska inställningen till att inte skaffa kärnvapen vuxit fram tack vare bland annat starka freds- och kvinnorörelser.
Men var finns motsättningen mellan att stärka NPT och underteckna den nya konventionen? Varför lyssnar inte regeringen idag på väl insatta organisationer i det civila samhället?
Det kan vara värt att jämföra med förbudet mot antipersonella minor som tog lång tid att få igenom.
Jag minns många riksdagsdebatter under 90 talet då dåvarande försvarsministern Tage G. Pettersson kategoriskt avvisade mitt och andras krav på svensk avveckling av minorna.
Trycket för att Sverige konsekvent skulle stå för nedrustning även nationellt var högt och ledde till slut fram till ett förbud i Sverige 1997, följt av den så kallade Ottawakonventionen som trädde i kraft 1999.
Militar upprustning i Sverige och i världen har ökat och samarbetet med militäralliansen Nato stärks för var dag, trots att svensk alliansfrihet ska råda. På Gotland ökar den militära närvaron och aktiviteterna istället för att ta efter Åland som exempel på en fredens ö.
Hoten från omvärlden har förvisso ökat men konflikter löses knappast med upprustning eller ovilja att underteckna FNs konvention om kärnvapen.