Kära Sverige. Det är, om jag får uttrycka mig i populära ordalag; Helt sjukt!
Sjukt att så många unga som mår så dåligt psykiskt, ska ha så svårt att få hjälp över huvud taget. Är du 20 år och över, blir det ännu svårare. Du är då vuxen och ska sköta dig själv. Depression, svår ångest, social fobi och självmordstankar och så vidare får väl inte sätta krokben för färden till självständighet med allt vad det innebär.
Att må så dåligt att du inte fungerar, ingår inte i samhällsplanen. Du passar inte in i systemet. Du blir ett problem! Det finns ingen som väljer att må så uruselt, men tyvärr verkar det vara en allmän uppfattning. ”Du har ju ingen allvarlig kroppslig eller fysisk åkomma, så det är bara att rycka upp sig och börja tänka på ”rätt” sätt!”.
Min dotter har uttryckt en tacksamhet och sagt att det är tur hon har oss föräldrar, för vad hade hon annars gjort? Men varför finns tillfälliga ersättningar och bidrag när det inte spelar någon roll vad psykolog och läkares intyg säger? Varför ska det vara så svårt att få hjälp tills det blir lite bättre?
Hon ska istället känna sig som en belastning. Hon ser oss kämpa ekonomiskt och ber aldrig om pengar och är tacksam för tak över huvudet och mat på bordet. Själva har vi aldrig utnyttjat bidrag att tala om. Aldrig vabbat under tre barns uppväxt, då äldre generationen ryckt in. Kanske slutar det med långtidssjukskrivning för en utbränd, trasig mamma som brakat in i den berömda väggen? Blir det billigare för samhället?
För nu när man som ombud sökt hjälp till sin dotter, så blir det avslag.
Köpte vinterskor till henne häromdagen så hon inte ska frysa. Hon blev så klart väldigt glad men samtidigt såg jag skuld i hennes ögon. Det gör så ont i mammahjärtat. Så himla ont.
Så nu söker jag med ljus och lykta efter den trygga välfärden. Hittar den inte för den är väl gömd i byråkratins korridorer. Det enda trygga jag vet, är att vi aldrig överger vår dotter som samhället har gjort! Vår älskade fina dotter!