Valet och de obefintliga skillnaderna
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Arbetarrörelsen var och är huvudfienden för denna ideologi. Emellertid trängde ideologin sig in hos de socialdemokratiska partierna. Storbritanniens Labour blev till New Labour med populisten Tony Blair som ledare. När den åldrande Margaret Thatcher fick frågan om vad som var hennes största politiska bedrift, svarade hon med två ord: "New Labour".
Omsvängningen från vänster till höger fejkas med vänsterretorik, enligt samma recept som Bill Clintons spinndoktor uppmanade honom att göra. Ta över motståndarens (George Bush sr) program, gör det till ditt eget, men behåll en språkligt progressiv beklädnad. Reinfeldt stal receptet.
Sossarna genomdrev, med Folkpartiet, en reform 1991 som sänkte marginalskatten och halverade bolagskatten. Finansieringen sköttes med hjälp av kraftiga momshöjningar. För tjänstemän och arbetare blev skattesänkningen obefintlig. I stället fick de "njuta" av prisökningar på konsumtion, vilket gjorde att konsumtionen sjönk och därmed sysselsättningen. Bolagen och höginkomsttagare blev vinnarna. Staten förlorade cirka 40 miljarder kronor per år.
Det som förenar skattesänkningar och utförsäljning av statlig egendom är att de gör staten fattigare. Mats Odells (KD) absurda förklaring till utförsäljningen är att "betala statskulden". Statsskulden ska nämligen balanseras med statens tillgångar. Gör man detta hade staten 2005 ett plus, en tillgång på 81 miljarder kronor.
Det politiska fältet trycks ihop, vilket ger utrymme för enkla förklaringar typ Sverigedemokraterna (SD) som centrerar allt till en fråga, invandringen.
Det finns ingen som talar om klasskamp. Likväl pågår den och leds av överklassen. År 2007 motsvarade en genomsnittlig direktörslön 51 årslöner för en industriarbetare. Påståendet att vi alla sitter i samma båt är falskt. Vi sitter i olika båtar, varav den minsta båten har flest passagerare. Om vi struntar i progressiv beskattning riskerar många drunkna.
Likaså pratet om vad som är bra för Sverige och det svenska folket är grundfalskt. Det enda vi har gemensamt är att vi bor på samma yta. Vi är delade i klasser med motstridiga intressen. Anställda vill ha högre lön, arbetsköparen vill sänka den. Nationell säkerhet kan för överklassen betyda stark militär och polismakt, medan det för underklassen kan betyda säker anställning, bra sjukförsäkring, tak över huvudet och mat på bordet.
Sossarna samt alliansens partier har anpassat sin politik efter (SD), som de tidigare gjorde efter Ny Demokrati. Tre år efter att Ian och Bert la fram sin politik i utlänningsfrågan 1992, i 20-punkter, hade alla utom en genomförts. Göran Perssons främsta argument till att inte ge de apatiska flyktingbarnen amnesti, var att väljarna skulle vända sig till M och SD. Persson legitimerade inte bara SD:s politik, han cementerade den.
Nu gäller att arbetarrörelsen omgående erkänner klasskampen och handlar därefter.
En röst på de rödgröna är dock bättre, än de andra.