För en stor majoritet av oss svenskar är det resor och transporter på väg som tillgodoser nära samtliga av såväl familjernas som företagens transportbehov.
I den plan för infrastrukturen som regeringen nyligen presenterade, sätter detta inga spår.
Vägtrafik utgör nästan hela det svenska transportsystemet. Cirka 85 procent av allt personresande sker på väg. Även för godstransporter utgör vägtransporter cirka 85 procent av alla ton. Och i Trafikverkets framtidsprognoser bedöms vägtransporters dominans bestå.
Olika konsekvenser av digitalisering som självkörande fordon och e-handel kommer ytterligare att gynna vägtransporterna. Den elektrifiering som nu börjat accelerera undanröjer de miljöproblem som i dag finns och kommer att förstärka vägtransporternas konkurrenskraft ännu mer.
Mot den bakgrunden är regeringens infrastrukturplan för åren fram till 2029 märklig. På presskonferensen nämndes knappt vägtransporter. Endast cirka 20 procent av resurserna för nyinvesteringar avsätts för väginvesteringar.
Nivåerna på vägunderhållet är så låga att standarden på vägnätet inte bedöms kunna upprätthållas i hela landet.
De som ansvarar för denna plan har sitt kontor hundra meter från centralstationen i Stockholm. Därifrån kanske planen förefaller vettig. Varför skulle inte alla kunna åka tåg?
Men för de flesta utanför Stockholm är det vägtrafik som tillgodoser mellan 90 och 100 procent av vanliga familjers transportbehov. Det är bussen som är kollektivtrafik, cykeln tar barnen till skolan och bilen sköter jobbpendling, fritidsaktiviteter och matinköp. Lastbilar sköter näringslivets transporter.
Låga infrastruktursatsningar för vägar, höjda drivmedelsskatter, höjd fordonsskatt, extra kilometerskatt för varutransporter samt flygskatt är en märklig politik om hela Sverige ska leva. Medborgare och företag runt om i landet bör kräva rättvisa skatter och skäliga andelar av infrastrukturbudgeten. Politiken bör utgå från hur verkligheten ser ut i Sverige – och det är inte som på Södermalm.
Transporter bör bejakas och utsläpp bekämpas.
Givet den kraftiga överbeskattningen av bilismen som råder bör politikens fokus vara att stötta transportbranschens satsningar på energieffektivisering, elektrifiering och biodrivmedelsanvändning.
Inte att försvåra livet för de nio miljoner svenskar där tunnelbanan inte betyder något men vägtrafiken betyder allt.