Räven är ett vackert och listigt djur. Under många år ansedd som högvilt på Gotland. Samtidigt en skadegörare, särskilt inom lammnäringen. Frigående höns får också ofta påhälsning. Därav de ganska generösa skyddsjaktsbestämmelserna.
Det har forskats en hel del kring rävarna och den mest kände rävforskaren är Jan Englund, eller Räv-Janne som han allmänt kallades. Undertecknad har haft förmånen att vid några tillfällen träffa Englund.
Under sin aktiva forskningstid förlade han viss rävforskning på Gotland eftersom fastlandet drabbats av rävskabb.
De gotländska rävarna hade då mer skador än rävarna på fastlandet men det fanns naturliga förklaringar till detta. Främst var det troligen den utbredda jaktkultur med snabba hundar och långhållsskytte som åsamkade dessa skador.
Englund hade tidvis vissa svårigheter att få fram undersökningsobjekt från Gotland. Det fanns då lokala intressen i att mörklägga jaktutövningen på räv.
De skador som jägarkåren åsamkade rävarna fick i slutändan lammnäringen känna av. Invalidiserade rävar tog mera lammungar.
Räv-Janne var en flitig besökare och föreläsare på Gotland. Ända tills han berättade att om man hade problem med rävar så var hundjakt ingen bra jaktmetod. Efter detta uttalande blev han, enligt egen utsago, aldrig inbjuden till Gotland mera.
Vid den tiden fanns cirka 2 000 högbenta hundar på ön och det sköts cirka 1 200 rävar årligen. Rådjur var ju sällsynta då.
Nu i modern tid så jagas räven inte så intensivt. Problemrävar runt gårdarna hamnar ofta i någon rävfälla eller faller offer för en vakskytt.
Rävproblemen är hanterbara och jägarna lägger mera tid att jaga rådjur.
Räven är inte utrotningshotad och Gotlands jägare bedriver ingen hetsjakt på den.
Sedan kan man ju liksom Christina i sin insändare, och övriga jaktkritiker ha synpunkter på jakt över huvud taget. Men det är ju en annan sak.