Utseendet har stor betydelse
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Människor anser att det är ens eget fel, om ingen vill bli vän med en, och de anser att det är ens eget fel, om människor undviker en.
Människor anser att det är ens eget fel, om man blir förbigången, tillbakasatt, ratad och utstött, bortkastad som en vämjelig persedel.
De fula och ratade blir överdrivet medvetna om sin fulhet, och många känner sig därvid djupt olyckliga över sin belägenhet.
Det är sådana människor, som inte är mer medvetna om sitt utseende, sina avvikelser, sin egenart än biet i bikupan, som har största utsikten att bli lyckliga i samlevnaden med andra människor på jorden.
Ty deras verksamhet delas av alla, deras nöjen är nöjen, endast därför att alla deltar i dem. Kort sagt de gör som alla andra och tänker som alla andra. Och är på ett självklart sätt integrerade i alla sammanhang utan hjälp av någon integrationsminister. Därav följer att de blir lyckliga och förnöjda.
De särpräglade människorna blir i politiska, i sociala, i ekonomiska och alla andra sammanhang manövrerade till att bli åskådare och åhörare istället för deltagare i samlivet. Och det känns ofta tungt för dem.
Människan får sina bestämningar om man är ful eller vacker, om man är obegåvad eller begåvad, om man är intelligent eller ointelligent, drullig eller ordningsam etc. först i mötet med andra människor. Och därför uppskattar man sig själv, enligt det värde andra sätter på en.
Beträffande utseendet uttrycker författaren Georges Bernanos i sin bok, Prästmans dagbok, det på följande sätt: När man är säker på att man är så tilldragande att det bara beror på en själv, om man skall älska och bli älskad, då är man lycklig. Slut på citatet.
Utifrån detta kan man formulera motsatsen på följande sätt, när man är så ful och frånstötande, att man alltid måste tigga om en blick, ett leende, en bejakelse, då är man olycklig. Så utseendet har stor betydelse för människans lycka och framgång och utseende och människa är makt.
För den fula människan är kärleken en själens hunger, en plågsam trånad, en bitter ångest.
För den vackra människan är kärleken en stormande lyckokänsla genom vilken hela världen förvandlas till blommande vår. Kärleken är för den vackra människan extatisk lycka.
Men det som komplicerar det hela är att den vackre inte vet hur det är att vara ful, och den fule inte vet hur det är att vara vacker. Liksom inte heller den rike vet hur det är att vara fattig, och den fattige inte vet hur det är att vara rik.
Det är skilda världar och det leder till överdrifter och missförstånd.