Uppvärdera föräldraskapet
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Hur kommer det sig att det som jag betraktar som mitt livs viktigaste åtagande, nämligen att ta hand om mina barn, inte betraktas som ett arbete när jag utför det själv? Hur kommer det sig att endast lönearbete utanför hemmet anses värt att uppmuntra och premiera? Skulle verkligen samhället "gå under" om inte alla vuxna lönearbetade och betalade skatt enligt nu rådande modell, eller skulle det kanske vara så att ett mer generöst sätt att förhålla sig till och uppvärdera även arbete i hemmet till och med skulle kunna leda till en förbättrad samhällsekonomi?
Några frågor. Hur man ser på dem beror naturligtvis på vilken synvinkel man väljer. Jag tror nog att ni och jag i grund och botten har samma målsättning, ett generöst och vänligt samhälle som är till för alla, och som värnar allas lika rättigheter och värde. Det som skiljer sig är att vi har helt olika inställning till hur detta samhälle ska se ut. Ni försvarar det befintliga systemet, jag efterlyser ett helt annat system. Att ge sig in i en diskussion kring detta skulle ta enormt mycket tid, och gå mycket djupt, så jag nöjer mig med att hålla mig på ytan här, och kommentera detta med barnomsorgen och föräldraförsäkringen, som ni ju skriver om. Min ståndpunkt är den, att jag anser att barn och föräldrar ska ges möjligheten att tillbringa mesta möjliga tid tillsammans. Jag är inte emot dagis, vilket jag klargjorde i mitt förra inlägg, men anser att alternativ ska finnas.
Att den svenska föräldraförsäkringen är en av de bästa i världen är ett ständigt återkommande argument. Jag anser inte att det håller. Jag anser till och med att den svenska föräldraförsäkringen är dålig, och då är det inget försvar att det kanske står ännu sämre till i andra länder. Dels är föräldraförsäkringen baserad på inkomst, vilket gör den orättvis, dels är den alldeles för kort.
Det finns massor att läsa om barns utveckling, om hjärnans utveckling, om anknytning. Jag har i tidigare inlägg lämnat boktips, och gör det gärna igen om ni skulle vara intresserade. Ett tips är "Människan, kulturen och evolutionen - ett alternativt perspektiv" av Tomas Ljungberg, utgiven på Exiris förlag.
Anknytning tar tid och kräver närhet och trygghet. Utveckling tar tid och kräver närhet och trygghet. Barn och föräldrar måste få den tiden tillsammans.
Vuxna människor, som råder över samhället och dess uppbyggnad, måste skapa det utrymmet, ge den tiden till barnen - och sig själva.
Detta är vad jag vill ha sagt. Uppvärdera föräldraskapet. Gör det möjligt för föräldrarna att finnas där för barnen. Sätt barnen i första rummet.
En barndom går så fort. Det finns faktiskt gott om tid för föräldrar att arbeta utanför hemmet när barnen har blivit större. Varför i hela fridens namn ska den som har en liten människa att ta hand om, en liten människa som är ny i världen och som behöver den omsorg föräldern kan ge, tvingas lönearbeta och lämna bort den lilla människan till någon annan?
En sak till, det ni kallar "privatekonomi" är ju i förlängningen följden av det nuvarande ekonomiska systemet (och grunden till dess fortlevnad) som bara blir mer och mer orättvist i takt med att klyftorna ökar. Alltså är "privatekonomi" egentligen allas vår gemensamma ekonomi och angelägenhet. För det är väl just de "privatekonomiska" skillnaderna som skapar det ni kallar ett hårdare samhällsklimat och gör att människor utelämnas. Att somliga har så mycket och andra så litet. Att vi lever i ett samhälle som styrs av konsumtion och ständiga krav på större tillväxt och ekonomiska vinster. Kanske är det dags att ta några steg tillbaka nu, att "backa bandet" och ställa sig frågan vad som verkligen är en riktig och hållbar utveckling. Så att vi har någonting fint och bra att överlämna till våra barn och efter dem kommande generationer.