För cirka en månad sedan fick jag ett artigt svar på mina tidigare insändare angående demensvården på Gotland.
Svaret var undertecknat av fyra höga tjänstemän inom regionen som ville klargöra hur bemanningen av demensvården på ön organiseras. Jag tackar för svaret och konstaterar att det ni säger låter bra och riktigt.
Vi är helt överens om att när det gäller bemanning runt en person som drabbats av demens, så är det individens behov, som styr de insatser som ska sättas in. Jag är också med på att insatsen kan variera över tid.
För att nå fram till en lyckad lösning för en person med demens behövs kunnig, välutbildad och engagerad personal.
Vi delar uppfattningen att personalen, som jobbar inom demensvården är duktig och dagligen gör viktiga insatser. MEN jag hävdar fortfarande att de är för få till antalet.
Jag har förstått att det är svårt att rekrytera människor till dessa jobb och att det ganska ofta fattas folk när det krisar på grund av till exempel sjukskrivningar. Vad görs för att behålla och också nyrekrytera personal?
Det talas om att vissa yrkesgrupper i samhället är underbetalda. Det stämmer definitivt i det här fallet.
Hur är det med fortbildning för dessa personalgrupper? Engagemang ser jag dagligen hos aktuell personal. Tycker att engagemang ska uppskattas och belönas!
Som anhörig till en dement person är det lätt att köra slut på sig själv.
Man inser ändå till slut att det är dags att ta hjälp av de resurser som bjuds. Jag minns hur jag kände mig den dag då jag för första gången lämnade min fru på dagverksamhet. Hur de timmar hon var där gav mig nya krafter att orka vidare.
Jag ville ha ett svar på varför man lade ner dagverksamheten i Roma. Liksom tidigare i Slite och Klintehamn. Varför finns det i dag ingen dagverksamhet på norra Gotland? Behovet finns säkert.
Alla anhöriga som vårdar en demenssjuk person hemma måste få möjlighet att släppa ansvaret ibland, om det så bara är för några timmar. Kanske att någon politiker, som varit med länge kan förklara varför dessa nedläggningar gjorts?
Blir glad och hoppfull när jag hör att regionen tittar framåt mot mindre enheter på boenden för dementa.
Skapar definitivt ett bättre lugn för de boende. Kom också ihåg att ibland måste det till en unik lösning.
Den lösning som nu skapats för min fru är ett klart bevis för detta. Faktiskt också en mall för hur BRA demensvård kan se ut.
Hoppas att också detta inlägg uppfattas som feedback värd att lyssna på.