Trampa inte på de som råkar bli skjuskrivna
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Jag har mött många, såväl anhöriga som vänner och bekanta, som säger att det som skall kallas ett rehabsamtal mest har gått ut på att kränka den som är sjukskriven. Jag är också en som mött detta. Negativa attityder och krav på att den sjukskrivne själv skall ha en färdig lösning, och det företrädesvis utanför företaget eller verksamheten. Ofta har det handlat om personer som "gått i väggen", "utbrända", "utmattningsdeprimerade" etcetera. Är det så här ni själva eller era allra närmaste skulle vilja bli bemötta i en liknande situation?
Man är i dag så mån om att tala om att den utbrändes situation inte bara har med jobbet att göra och försöker därmed att rikta orsaken till ett personligt ansvar eller skuld. Men nej, det är inte bara jobbet, men jobbet är oftast den största faktorn. Idag förväntas man inte bara kunna satsa 100 procent på sin anställning, utan ha en elastisk förmåga att ge mycket mer. Den utbrände har inte sällan givit mer än 100 procent under en lång tid, kanske för att han eller hon är mycket engagerade, eller för att vederbörande har svårt att sätta gränser. När det sen händer något på hemmiljön eller med hälsan finns inte de marginalerna längre, men kravet på arbetsplatsen är det samma. Det håller inte i längden!
Inom offentlig förvaltning förväntas de flesta, ofta kvinnor, att ge mycket mer än 100 procent, både på ett känslomässigt plan och det praktiska, de ekonomiska ramarna skulle aldrig klara av att betala en undersköterska den lön hon egentligen förtjänar.
Trampa inte på dem när de råkar bli sjukskrivning och rehabsamtal!