Tjelvars Grav - ur ett matriarkalt perspektiv
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
På Gotland i övrigt finns närmare 350 liknande "skeppssättningar" - de största har imponerande mått, som vid Gnisvärd, Djupvik, Gannarve och Gräne. De uppnår dock inte de magnifika dimensioner som Ales Sternar eller "skeppsättningen" vid Blomsholm. Men dessa anses vara anlagda senare - tidig järnålder.
De flesta av dessa stenmonument ligger huvudsakligen vid kusten vilket naturligtvis understryker uppfattningen att det är skepp som symboliseras och att dessa är ägnade för den sista resan. Mycket tyder även på att monumenten haft astronomisk betydelse.
Eftersom lämningarna i graven är få och benen oftast brända är det inte så lätt att avgöra vem eller vad som är gravlagt. Men det tycks vara normalt med innehåll av brända (och tvättade) benrester i centrum av "skeppsättningen".
Mot bakgrund av olika megalithiska gravskick och arkeologiska hållningar vill jag framföra en tolkning av dessa skeppsliknande gravsättningars symbolik som kan verka chockerande eller rent av blasfemisk.
Överallt i världen har man rest falliska monument efter stora härskare och hjältar. Långt in i nutid reses "lingam" i Indien och man dyrkar där liv och manlighet, man vördar där de döda och kontemplerar evigheten och döden.
Nu vill jag föreslå att de klyftformade stensättningar vi ser överallt i västskandinavien och särskilt på Gotland är feminina symboler - vulvor eller klevor.
Ett känt faktum är att matriarkala samhällen funnits i Skandinavien och en tydlig övergångstid tecknas på "bildstenarna" på Gotland.
Dessa är tydligt falliska men har en ristad symbolik som bär matriarkala former - rundade slutna former, ankfåglar, och direkta kvinnliga figurer, som på bildstenen från Smiss, och först mot slutet av sexhundratalet övertar stridsscener, vassa spjut, svärd och krigare och den feminina pacifistiska bildvärden är kommen till sin ända.
Med de vikingatida runstenarna är Odins manlighet totalt dominerande och budskapen genomgående manlig makt och ond bråd död.
Övergången från en matriarkal till en fallisk järnålderstid tecknar sig överraskande tydligt på de gotländska bildstenarna och lämningarna från bronsåldern bör alltså ses i ett matriarkalt ljus.
Arkeologin har haft att kämpa mot (oftast) kristna fördomar gällande kön och sexualitet redan när det gäller falliska monument, som länge förbisågs eller negligerades av forskningen (i museer och skolsalar har fallos många gånger gömts undan och lämnats därhän) man har inte velat tala öppet om att forntida människor "dyrkat" själva könsorganet. Fikonlövet har sålunda tagits till och täckt över denna "sanning".
När jag så vill hävda att "skeppssättningarna" på Gotland är symboler av kvinnliga könsorgan är det naturligtvis ytterligare ett fikonlöv som måste dras bort och hur svårt det kan vara, inte bara bland arkeologer, vet ju de flesta som tagit del av olika akademiska forskningsbataljer genom historien.
Men efter att ha rest runt och insupit atmosfären vid "skeppssättningarna" och "domarringarna" i Skandinavien och samtidigt studerat hällristningarna från bronsåldern har mer och mer känslan vuxit sig stark: dessa kustnära stensättningar med sin klyftform, sin buktande kleva, är lämningar från en tid när insikten om att livets början ägde rum i kvinnans skrev och att det kunde vara naturligt att även dess slut skulle äga rum där, med vederbörliga riter och gravseder, som de också utfördes i dösar och gånggrifter.
Det skulle säga en hel del om hur starkt matriarkatet stod när en såpass betydande gestalt som Tjelvar, Gotlands förste inbyggare, blev begravd i en kleva, en vulva - en grav för återfödelse till livet efter döden (men då måste man förstås i folkminnet bortse från att Tjelvar torde ha kommit till Gotland på stenåldern - tusentals år före bronsåldern).