Insändare: Tiden med evig egen majoritet är förbi

Bror Lindahl, socialliberal, skriver i en insändare den 8 januari att ”Det nu gått snart fyra månader sen valet i höstas men ännu finns ingen regering på plats.”

Jag är lika frustrerad som Bror men har inte samma syn på vilka som bör bilda regering, eller om blockpolitikens död.

Valet den 9 september 2018 ligger nu cirka 15 veckor, eller snart fyra månader bort. Det ÄR frustrerande att det alternativ som utmålades före valet – Alliansen – inte var beredd hålla samman när det blev allvar och man skulle presentera en gemensam statsministerkandidat.

Helt plötsligt var bland annat Liberalerna och Centerpartiet valt att försöka få till en annan koalition – med Socialdemokraterna – som inte var den som man utmålat för väljarna före valet.

Väljarna är nog sannolikt oerhört förvånade. Att rösta på ett alternativ men presenteras för något helt annat när dimmorna efter valnatten skingras det har – förstår jag av samtal jag haft under hösten – gjort många väljare oerhört irriterade.

Dagens politiska landskap är betydligt komplexare än det var för 10, 15 eller 20 år sedan men det politiska minnet förefaller vara likt elefantens – långt. Att regera i minoritet kräver mer fingertoppskänsla och mer samtal med politiska motståndare än om man har egen majoritet – men det går.

Det har fungerat i andra länder och kommer att fungera här, men kräver skickliga parlamentariker och kommer inte att vara några ”raka spår” där alla förslag kan röstas igenom med egen majoritet.

Jag hoppas att vi slutet av januari har en regering med Ulf Kristersson som statsminister. En regering som kan driva ”allianspolitik”.

För våra gemensamma förslag handlar om att göra Sverige starkare. Det bästa sättet att göra det är att vi får en statsminister som vill driva den politiken.

Det bästa för Sverige anser jag vara en moderatledd regering.

En regering med fingertoppskänsla som inte lever kvar i drömmar om evig egen majoritet – den tiden ligger bakom oss.