Jag vaknade lite efter tre i morse och gick ut. Fågelkvittret steg, jag tror för att solen var på väg att gå upp. Jag gick ner till stranden, såg morgonrodnaden på molnen, såg färgerna på tången, på gräset, på blommor och på allt annat i dagbräckningen.
Jag minns hur jag snorklade som barn i Eksta socken, där jag varit på somrarna i nu 40 år. Jag minns det som grönare under vattnet än i dag: där fanns mer liv, fler fiskar.
När jag vandrade i morse rörde mig naturen och skönheten: ”Ja, jag känner dig. Ja, du är skön, du är rik.” Och så kom det bekymmer som då och då också rör mig som en vindfläkt:
”Det här kommer kanske inte finnas om 20 år. Människan förhåller sig till naturen på ett sånt sätt att hon urholkar den, gröper ur dess rikedom och gör pengar av den.”
Jag kan inte förstå varför Gotland inte har ställt om till gift- och konstgödselfritt jordbruk ännu.
Jag minns min barndoms bilrutor, hur fulla de var med insektssmackor från min fartälskande fars bilfärder över ön. Det blir knappt smackor när jag kör bil i dag.
Vi är förbundna med naturen som genom en navelsträng: hon ger oss mat, när oss med luft, vatten och skönhet, hon när oss med sin naturlighet.
Hälsar till er alla som är på Gotland just nu. Tänk att vi får ha det så här.