"Tack för att vi fick gå ett stycke livsväg tillsammans"
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Jag blev djupt rörd och de här raderna är resultatet av mina tankar (och tårar) kring detta.
Att människor lever ett helt långt liv tillsammans händer inte ofta. Många beslutar sig också för att gå skilda vägar av olika skäl. Tänk om man även vid frivilliga skilsmässor kunde säga till varandra - tack för att jag har fått gå en bit av livsvägen med dig! Istället för att, som så ofta sker, förtala, bråka, göra livet surt för den andra parten.
Jag föreställer mig att resten av livet skulle bli litet lättare att leva?
Ett tack för vad som varit och kanske en hjälp att ta vara på resen av sitt liv.
En utopi?