I en debattartikel riktad mot mig och de riksdagspartier som verkar för ett licenssystem för spel (det vill säga Alliansen och Socialdemokraterna) spelar Åke Svensson och Cecilia Schelin Seidegård på ängslans strängar. De uttrycker sin oro för förändring, och de fordrar av oss andra att känna likadant.
Närmare hälften av allt spel på internet i Sverige sker i dag hos spelbolag som saknar svensk jurisdiktion. I praktiken har det svenska spelmonopolet upphört sedan länge.
Den viktigaste orsaken till att Svenska Spel har svårt att svara upp mot konkurrensen är att bolagets spelutveckling stoppas av regeringsbeslut. Under de senaste decennierna har Svenska Spel ansökt om att få bedriva ett antal nya spelformer samt att få exportera sina produkter. Alla utom två ansökningar har fått avslag, eftersom en generösare tillståndsgivning skulle få EU att ifrågasätta monopolställningen.
När de svenska konsumenterna vänder sig till spelbolag vars verksamhet bedrivs bortom svenska lagstiftares kontroll utsätts de för en risk. Några spelbolag är seriösa, andra är det inte. Några erbjuder bättre program mot spelmissbruk än Svenska Spel, andra erbjuder ingen hjälp alls. När Cecilia Schelin Seidegård säger att "det enda viktiga för mig är att vi behåller arbetstillfällen på Gotland", då gör hon det väl enkelt för sig. Inte enbart för att hennes ställningstagande faktiskt är kontraproduktivt avseende jobben, utan också för att spelfrågan är mer komplicerad än så. Spel är en potentiellt farlig verksamhet där omkring två procent av spelarna drabbas av missbruk. Det vore klädsamt av landshövdingen och regionstyrelsens ordförande att åtminstone i förbigående problematisera kring detta, men i deras debattartikel ges inte den socialpolitiska aspekten utrymme med ett enda ord.
Svensson och Schelin Seidegård lovsjunger i deras debattartikel arbetsmarknadspolitiska insatser i allmänhet och statliga ersättningsjobb i synnerhet. Inget konstigt med det, det är så socialdemokrater känns igen. Samtidigt måste det påpekas hur viktigt det är att vi andra tar strid mot den världsbilden, ty den signalerar att gotlänningar inte kan konkurrera med kompetens och kreativitet utan i bästa fall bli föremål för olika stödprogram från staten.
Sverige är tillsammans med en handfull andra länder världsledande inom spelnäringen. Företagen ägs av enskilda svenskar samt de statliga AP-fonderna, alltså dina och mina pensionsbesparingar. De har svensk personal men arbetsplatserna ligger i utlandet. Inte för att de vill vara där, utan för att de inte får komma hem. Först ut att visa sitt intresse för en etablering på Gotland var ägarsfären kring familjen Bonnier, vilket vi kunde läsa i GA för en tid sedan. Om de nya speljobben ska växa fram måste emellertid lagen ändras till förmån för ett licenssystem. Dessutom måste våra främsta politiker ändra attityd och inte möta företag som vill etablera sig på Gotland med avoghet och misstänksamhet.