Sedan valet ligger vårt lands politiska ledning – till mångas yrvakna överraskning – i stöpsleven.
I det offentliga samtalet bryts uppfattningarna om vad som nu är av nöden. Praktiskt och taktiskt.
Glädjande nog verkar de flesta partierna vilja hålla Sverigedemokraterna på avstånd från regeringsmakten.
En sorts kraftsamling mot den politiska mitten bör nu vara det som kommer att gagna vårt land – och indirekt också vår omvärld – bäst.
För mig personligen, som alltsedan KD:s tillkomst haft min ideologiska hemvist i den kristdemokratiska rörelsen, har en – tyvärr alltför ofta märkbar – ömsesidig beröringsskräck mellan S och KD alltid varit störande. Och förvånande.
Jag gläder mig därför åt en röst som Lars Stjernkvist (Dagen 4/10), en representant för konstruktivt nytänkande.
Alltför många gamla förutfattade meningar har tillåtits leva kvar i de djupa leden av både S och KD.
Lars Stjernkvist, en bokstavligen erfaren och klok socialdemokrat, som i politisk praxis lärt vad kristdemokrati kan betyda, är värd att lyssna på: ”Det finns starka beröringspunkter mellan S och KD”. Själv ser jag bägge partierna som tillskyndare av en politik för ”de små och de många” (Birger Ekstedt), alltså som kontraster till ”konventionella” konservativa partier, till exempel de svenska Moderaterna.
”Verkligheten” – som alltid står för ”de absoluta sanningarna” – kommer sannolikt att i en nära framtid kräva en betydande omprövning av den (relativa – och kanske rentav taktiska?) ”högergir” i invandrings- och integrationspolitiken, som S gjort på sista tiden. Snarast borde – per definition – en reinfeldtsk ”öppna era hjärtan-politik” vara naturlig i just S och KD.
Dessa två partier är i grunden mer ideologiskt lika än vad man i förstone kanske gärna tänker sig. Måtte de två partiledningarna – också på riksplanet – snarast ta konsekvenserna av detta. I varje fall för KD:s ledning borde det vara självklart.