INSÄNDARE: Staten är återigen ute på rövarstråt

När jag var liten pojke, och redan innan dess, hade Gibsons Svagdricksbryggeri en ölutkörare vid namn Knut Thomsson. I boken Från fars och min tid, utgiven av Gotlandskonst AB 1972 finns "Tommen" avbildad under årtalet 1917. Då han i början av 1940-talet skulle pensioneras, fick han av mina föräldrar ett månatligt tillskott till sin pension som tack för mycket lång och trogen tjänst. Knut hade inte bara skött väl om våra kunder utan även skött väl om de många hästar, vilka dragit hans bryggarkärror.
Tillskottets storlek kunde ha rört sig om 20 procent av pensionen. Beloppets storlek minns jag av förståeliga skäl inte, men pengarna hade kunnat förgylla "Tommens" sista år i livet.
Däremot minns jag väl, hur arga, besvikna och uppretade mina föräldrar blev, då Staten fick kännedom om detta pensionstillskott och sänkte hans pension med motsvarande belopp. Det var inte ofta de reagerade så häftigt men berättigat, emedan det rörde sig om KONFISKATION.
Varför skriver jag nu detta flera dekader senare, ärendet är ju preskriberat. Javisst, och jag har ingen avsikt att försöka riva upp det galna beslutet, men det finns anledning att reagera då Staten återigen är ute på rövarstråt. Denna gång för att lägga beslag på de återbäringar, vilka scenkonstens operatörer är berättigade till. De som så beslutar placerar jag i samma fålla som president Mugabe i Zimbabwe.
Nu måste jag sluta, ty annars blir jag lika upprörd som mina föräldrar i mitten av förra seklet.

Insändare: Staten är återigen ute på rövarstråt