Finansminstern talade i Almedalen om att långivare på Wall Street dikterade villkoren för Sverige på 1990-talet.
Göran Persson använde liknande ord på partikongressen 1996 då han valdes till partiordförande (flinande finnansvalpar på Wall Street). Men Persson lånade aldrig några pengar därifrån till svenska statens budget. Några utlandslån behövdes inte. Beviset för detta finns på sidan två i finansplanen för 1995 signerad Göran Persson (prop 1994/95:100). Där framgår att staten inte behöver några utlandslån. Ett stort exportöverskott har växt fram.
I talet blandar Andersson flera saker. Den nytillytträdda socialdemokratiska regeringen hösten 1994 behövde förvisso låna pengar. Men detta fanns det gott om i Sverige, hushållen sparade för fullt som följd av den svåra ekonomiska krisen i början av 1990-talet. Denna var i sin tur en följd av två avregleringar som en tidigare socialdemokratisk regering påfört landet. En var avreglering av kreditmarknaden 1985 som ledde till en hotande bankkollaps september 1992 under en borgerlig regering. 1989 kom en valutaavreglering som ledde till angrepp på kronkursen vid samma tid, det vill säga hösten 1992. Det var i försvaret av kronkursen som riksbanken hittade på att sätta räntan till 500 procent under några dagar. Det var ingen ränta som någon betalade. Meningen var att stoppa valutautflödet. Sen föll kronan men själva försvaret av kronan kostade staten och därmed oss andra stora pengar.
De här två kriserna var självförvållade. Men något straff för detta har det politiska systemet inte fått. Men Persson satte igång en våldsam sparpolitik från hösten 1994. Man kan då tänka att straffet för denna är att S numera är att 30-procentsparti snarare än ett 45-procentsparti som förr.