När Nordkalks framställan om nytt kalkbrott i Bunge stod inför Miljödomstolen, fanns enligt Nordkalk bara en sakägare. Bo Olovsson, den professor och expert som Gotlands dåvarande kommunstyrelse anlitat, men valt bort då hans rön inte motsvarade deras förhoppningar, bedömde att sakägarna var minst tio. Men räcker det med tio, om vi ser djupare på saken?
Med sakägare menas person eller grupp som kan lida skada av en verksamhet. Det kalkbrott Nordkalk planerade skulle ödelägga en vittomfattande markyta som dels innehöll Bäste träsks tillrinningsområde och dels ingick i det område som Naturvårdsverket hade förordat som nationalpark. Följderna av ett sådant ingrepp drabbar inte bara de närmast kringboende. De innebär för Gotland en förlust på minst två plan, ett hot mot norra Gotlands vattenförsörjning och en oåterkallelig förlust av mark som kunnat öka Gotlands attraktivitet. I den meningen är alla gotlänningar sakägare.
Så långt det lokala perspektivet. Det finns fler. Ett nationellt, ett europeiskt, ett globalt. Platserna som hotas av förstörelse är inte vilka som helst. De är unika liksom Bäste träsk och dessutom Bluttmo källmyr som indirekt kan beröras av ingreppet fast den ligger utanför det planerade täktområdet. Allt detta är välkänt och omskrivet vid det här laget. Vad jag vill framhålla är de vidare slutsatser som kan dras.
En region, en nation, en världsdel, hela vår jord blir betydligt, märkbart eller en smula torftigare då ett av dess värdefulla naturområden förintas. Vi och våra medvarelser på vår jord är då mer eller mindre sakägare i detta makabra ärende, de flesta utan att veta det, men likafullt sakägare, då all skadegörelse av naturen medför förluster för vår jord och för oss själva.
Alltså, inte bara vi människor är sakägare. Ängshöken och nattskärran, gotlandssnoken och apollofjärilen, ögontrösten och flugblomstret - och vartenda träd i Ojnare skog...