Sagan om en regering
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
De funderade på hur de två skulle få pengar till deras enorma skulder och till deras dyra levnadskostnader. Samtidigt var det högkonjunktur, men arbetslösheten var ju ett problem. Så den genialiske finansministern kom på att man kunde ju börja med att sätta åt fuskarna och parasiterna. Det är ju dem som inte söker jobb för de har ju råd med mat och cigaretter, öl och se på tv.
Det lönar sig ju inte att ha ett arbete, bara flera tusenlappar mer om man jobbar, sa statsministern. Ja, men vi kan ju höja tobakskatten, bilskatten, tv-licensen, energiskatten, koldioxid-skatten, låtsas att vi tar bort fastighetsskatten, så våra dyra hus blir billigare, höja reavinstskatten, höja avgiften till a-kassan. Samtidigt som vi sänker ersättningen, så att de börjar söka jobb, ta betalt för rullstolar, sälja ut lite skolor, dagis, sjukhus. Jag har råd ändå att röka eller så säljer vi ut lite statliga bolag, så att vi kan sänka skatten samtidigt. Bra idé, sa statsministern.
Finansministern sa att vi drar ner för de sjuka och arbetslösa. De har råd att dricka kaffe på stan, det skall man inte ha, tycker jag, Nej fasen heller instämde statsministern. Jag själv fick ju råd med lite mer oxfilé och champagne nu som statsminister, men det behövs mer. Genialiske finansministern kom på att vi kan ju låna några hundra miljarder kronor eller mer till att sänka skatterna för, allt eftersom vi sänker skatterna.
Smart tyckte statsministern, men låt oss börja lite och olika steg. I början behöver vi ju inte låna, eftersom vi sänker inkomsterna för dem som är utanför. Sedan kallar vi att vi skall hjälpa dem. Perfekt, sa finansministern. Efter som vi nu beslutat sälja ut statliga bolag och säger att vi gillar inte monopol, kan vi satsa de pengarna på privata vårdbolag istället. Då få vi igång fler kapitalister, samtidigt ger vi de andra utanför mindre och du och jag får mer pengar.
Det måste löna sig att vara frisk och rik utbrast dom båda och tog i hand och log.