För en månad sedan var det en rubrik på Gotlands Tidningar som särskilt fångade min uppmärksamhet.
En artikel skulle redogöra för en bok om Gotlands biografer. Som dotter till grundaren av Sudersandsbiografen kändes det roligt att få läsa vad som eventuellt hade skrivits om den.
Ännu roligare kändes det när jag såg att pappas bio var en av författarens favoriter.
Känslan förbyttes dock till besvikelse efter att ha läst hela artikeln. Nu har jag inte läst boken men jag antar att det som står i artikeln i stora drag relaterar till vad som står i boken.
Min pappa framställs som en inskränkt bondläpp som aldrig hade besökt en biograf.
Klipp från HelaGotland: Ta Sudersand, en av mina personliga favoriter. När korna dog bestämde sig bonden där att bygga om ladan till en bio. Men det fanns ett problem: Han hade aldrig varit på bio själv, så han visste inte hur en sån skulle se ut. Därför fick han fråga sin syster, som bodde i Stockholm, säger Annika Marusarz.
Pappa var inte bonde, inget fel med att vara det men hans huvudsyssla var snickare.
Som så många andra Fåröbor hade han fler järn i elden för att få in tillräckligt med inkomster. Vi hade visserligen två kor men de bodde i ladugården tillsammans med en gris, en flock lamm och några höns som samtliga försåg oss med råvaror till en varierad kosthållning.
Alla djur levde och hade hälsan när bion startades. Stugor till uthyrning och fiske var andra sysslor som bidrog till mat på bordet.
Pappa hade ingen syster. Min mamma var dock ursprungligen från Stockholm och hon hade en syster kvar där. Min moster tillbringade mycket tid på Fårö tillsammans med min mamma och pappa.
Både mamma och moster var såklart delaktiga i skapandet av Sudersandsbiografen som ju naturligtvis var ett stort och vågat projekt av pappa.
Jag vet inte var författaren har fått sin information från, jag har i alla fall inte blivit tillfrågad.
Historien blir kanske inte lika rolig om man tar reda på hur det verkligen förhöll sig men jag tycker att man som författare av en faktabok borde vara mån om att verkligen leverera fakta och inte påhittade historier av människor som inte har förstahands information.
Ett enkelt telefonsamtal hade räckt för att få korrekt information.
Jag tog för flera år sedan tillbaka mitt flicknamn så det hade inte varit någon större utmaning att hitta mig.
Gotlands Tidningar hade ingen anledning att misstro uppgifterna, som mycket riktigt återfinns i boken och även återgavs i Gotlands Allehanda när boken lanserades.
Redaktionen uppfattade heller inte berättelsen som nedvärderande, snarare tvärtom som en hyllning till en av många som gjorde bygdebiograferna möjliga.
Rätt ska förstås vara rätt och med publiceringen av denna insändare hoppas vi att historien om Sudersandsbiografen nu ska vara korrigerad och i framtiden återges med rätt uppgifter om släktskap och förhållanden på gården.