Rädsla eller kärlek, vad väljer du?
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Det är lätt, för mig som inte stödjer dessa extrema åsikter, att förfasas och tänka "vart är världen på väg"? Det är lätt att vända bort blicken, gå vidare och låtsas att det inte finns. Det är lätt att bli arg och tänka "vilka idioter som kommer med ett sådant budskap"! Det är lätt att bli rädd och tänka "de där människorna vill jag inte stöta på en mörk natt".
Det som däremot inte är lika lätt är att försöka se bakom de extrema åsikterna, bakom masken, bakom hatet. Vad finns där? Kanske är det en rädd människa i stort behov av gemenskap och tillhörighet? Kanske är det den mobbade ungen på skolgården? Kanske är det barnet som har växt upp i en miljö där våld och kränkningar är vardag?
Hur bemöter vi som samhälle då dessa människor? En del är extrema åt det andra hållet och bemöter dem med våld. Andra vänder bort blicken och tycker att om vi inte ger dem någon uppmärksamhet så kanske de försvinner. Somliga sitter hemma vid tv-soffan och förfasas. Åter andra debatterar och argumenterar. Jag själv har tillhört dem som upprörs i det tysta, kanhända har jag delat med mig av mina åsikter till mina närmaste. I fortsättningen tänker jag försöka att se bakom den fasad som består av extrema åsikter, hårda ord och hat. Jag tänker försöka förstå hur och varför fasaden hos den enskilda människan har skapats.
Jag tror nämligen inte att vi människor föds till den här världen för att hata. Drömmen vore ett samhälle där vi alla kan mötas förutsättningslöst och på neutral mark som de likvärdiga och unika människor vi är. Vem är med mig?