Hittills har gotlänningarna varit relativt förskonade från borrelios och TBE.
Det beror sannolikt framförallt på att rådjur inte funnits på Gotland - tills relativt nyligen. Mina uttalanden om att rådjuren är mycket viktiga värddjur för fästingar har upprört flera "experter" som därefter spritt felaktigheter om fästingens ekologi.
Tyvärr tycks vissa jägare och tjänstemän vid berörda myndigheter inte förstå eller inte acceptera de samband som finns mellan mängden rådjur och antalet personer som drabbas av fästingöverförda sjukdomar.
Där det finns många rådjur, där ökar både antalet fästingar, av arten Ixodes ricinus, och antalet fästingöverförda sjukdomar.
Det beror på att fästingen och rådjuret lever i samma miljöer och att fästinghonan behöver blod, som hon bara tar från relativt stora djur som rådjur, dovhjort, harar och hundar.
Fästinghonans avkomma, larverna och nymferna, suger ofta blod från smådäggdjur som infekterar de unga fästingarna med Borreliabakterier och TBE-virus.
Infektionerna kan sedan smitta människor i det område där rådjuret tidigare gav blod åt fästinghonan.
Eftersom rådjuren ger blod åt så många fästinghonor, som senare ger upphov till infektiösa larver och nymfer, som fått infektionerna från smådäggdjur, så är rådjuren indirekt orsak till att många människor drabbas av fästingöverförda sjukdomar.
Även andra stora däggdjur kan "producera" många fästingar. Men rådjuret är ändå, generellt sett i Sverige och övriga Europa, det absolut viktigaste värddjuret för de vuxna fästingarna och alltså för att det i ett område ska kunna finnas en stadigvarande fästingpopulation. Att finna mer än 2 000 fästingar på ett rådjur är inte ovanligt.
I USA har vitsvanshjorten en liknande funktion som rådjuret har i Europa. Vitsvanshjortarna "producerar" massvis av fästingar som drabbar amerikanerna i form av borrelios.
När man minskar antalet vitsvanshjortar reduceras antalet fästingar och därmed antalet borreliafall bland amerikanerna.
Liknande statistiskt säkra samband finns i Europa mellan antalet rådjur och antalet TBE-virus-infekterade fästingar och antalet TBE-drabbade människor.
Alltså, färre rådjur leder till färre fästingar vilket leder till minskad förekomst av borrelios och TBE hos människor.
Det finns lösningar. Men först måste smittskyddsläkaren, länsveterinären, nyckelpersoner inom naturvården och jägarnas ledning med kraft säga ifrån att den ökande rådjursstammen på Gotland är oacceptabel! Det finns andra metoder än att avliva samtliga rådjur - dock mycket kostsamma.
Om det skulle visa sig alltför besvärligt att utrota rådjuret från Gotland kan man åtminstone hålla stammen på en mycket låg nivå.
Annars kommer de skador den orsakar i form av fästingar, fästingöverförda sjukdomar, viltolyckor och skador på planteringar att öka i framtiden.
Enligt all ekologisk kunskap är det - om inte mycket speciella skäl finns - tabu att medvetet föra in nya djurarter till öar som Gotland.
Det som skett på Gotland är alltså ur ekologisk synvinkel brottsligt.