Jag är rädd. Jag känner inte igen mig dagens samhällsklimat. Jag känner dock igen Boy Larssons beskrivning av det vardagliga hoten och våldet mot människor med invandrarbakgrund.
På väg till Centralen och Gotland i början av veckan träffades jag av det som en dolkstöt i magen.
Taxichauffören berättade att han och hans familj bodde i ett problem-klassat område i Norra Botkyrka utanför Stockholm. För fyra månader sedan hade hans son 16 år blivit svårt misshandlad av svenska rasister.
Sedan dess hade han inte vågat gå ut för han fruktade för sitt liv. Hans far var förtvivlad. Vart skulle de flytta med bara hans lön som taxichaufför, inga andra medel och inga andra kontakter?
Pride-paraden häromdagen visade vägen till ett annat synsätt; ett solidariskt, tolerant och kärleksfullt samhälle för alla. Det ger mig hopp om ett bättre och ljusare Sverige.