En vecka har gått sedan klimataktionen på fullmäktige ägde rum, som upprörde flera politiker och gotlänningar. Jag har full förståelse för om metoden att föra fram budskapet inte uppskattades av alla, men när aktivisterna efteråt framställdes som ”hänsynslösa och omdömeslösa gaphalsar” och den fredliga aktionen som ett ”kidnappningsförsök” är det tydligt att fler röster behöver få komma till tals.
Samma dag som aktionen ägde rum rapporterades det att koldioxidhalten i atmosfären nu passerat 415 ppm. Sist luften innehöll samma nivåer var för över tre miljoner år sedan, då havsytan stod 20 meter högre än vad den gör i dag och skog växte på Antarktis.
Vi håller just nu på att förändra klimatsystemet på ett sätt som enligt FN är ”ett obestridligt hot mot hela vår civilisation”. De senaste tio åren har Gotlands koldioxidutsläpp varit mer eller mindre oförändrade (se Gotlands koldioxidbudget).
I denna rapport uppmanas regionen att göra ”kraftiga utsläppsminskningar” redan under 2019, för att därefter sänka utsläppen med 16 procent varje år fram till 2040.
Även om Gotland skulle lyckas med detta (vilket återstår att se) uppfyller det ändå inte 1,5 gradersmålet, som vi enligt Parisavtalet ska sträva emot.
Många med mig har försökt få Gotlands politiker att inse allvaret i situationen och börja vidta de kraftiga åtgärder som krävs.
Vi har lagligt demonstrerat för klimatet varje fredag sedan september, anordnat skolstrejk, lämnat in medborgarförslag, skrivit insändare samt uppmanat Region Gotland att utlysa ett klimatnödläge utan att vi fått något gensvar.
Vi vill att politikerna talar klarspråk om hur de tänker minska utsläppen, inte om tjugo år utan redan i år. På sammanträdet förra måndagen fanns ingen punkt där klimatet diskuterades.
Som Eva Bofride nämnde har Vänsterpartiet lämnat en motion för att Region Gotland ska ”arbeta för ett ökat samlat ansvar för regionens klimatpåverkan” men detta blir tyvärr bara tomma ord så länge ingen tydlig handlingsplan för att minska utsläppen röstas igenom och efterföljs. Att säga att klimataktionen genomfördes för ”gapandets skull” stämmer inte överens med verkligheten.
Som medborgare har vi rätt att kräva av våra politiker att de ska ta klimatkrisen på allvar.
Inte bara för att deras handlande (eller snarare brist på handling) äventyrar vår egna och våra barns framtid utan också i solidaritet med alla de människor som inte varit med och bidragit till denna kris, men som kommer drabbas hårdast av den.