Passiva politiker reducerar Sveriges inflytande
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Den i svensk politik samstämmiga nattsvarta hållningen till EU:s gemensamma jordbrukspolitik (CAP) är unik i Europa. Medan man i de allra flesta andra EU-länderna ser CAP som ett viktigt verktyg för en hållbar livsmedelsproduktion och en livskraftig landsbygd, handlar den svenska debatten om hur politiken snabbast kan avvecklas.
När svenska politiker diskuterar CAP är det fördomar snarare än fakta som utgör grunden i debatten. Många argument och exempel härrör från jordbrukspolitiken så som den såg ut för 10-20 och ibland till och med 30 år sedan.
Många säger exempelvis att CAP slukar EU:s budget. Det är sant att 40 procent av EU:s gemensamma budget går till CAP. Men det beror på att jordbrukspolitiken är ett av få områden där medlemsländerna valt att sköta finansieringen gemensamt. Utgifterna för jordbruk och livsmedelsproduktion utgör i själva verket 1 procent av EU-ländernas samlade offentliga utgifter. Motsvarande siffra för exempelvis kultur är 2 procent.
En annan osanning är att CAP förstör och stänger marknaden för bönder i världens fattiga länder. Sanningen är att EU tillämpar total tullfrihet för allt utom vapen mot samtliga av världens minst utvecklade länder.
I likhet med de allra flesta EU-länderna anser LRF att det är nödvändigt att EU har en gemensam jordbrukspolitik även efter 2013. Alternativet är den hopplöst snedvridna konkurrens som skulle uppstå om de 27 medlemsländerna börjar tävla om att värna sin egen livsmedelsproduktion.
Europas bönder är en viktig del av lösningen på de stora utmaningar världen står inför. När världens matproduktion måste öka och de fossila utsläppen behöver minska, är CAP ett viktigt verktyg. Därför är det viktigt att Sverige engagerar sig i diskussionerna om den framtida jordbrukspolitiken.