Svar till Iréne Magnusson GT 3 oktober.
Synen på SD handlar inte om mobbning utan om politik, inte om Romabadet utan om mänskliga rättigheter och synen på minoriteter.
Iréne Magnusson kallar i en insändare de som inte vill samarbeta med SD för mobbare, och ger Romabadet som exempel på att hon föredrar dem framför Socialdemokraterna.
Men de som inte vill samarbeta med SD är inte mobbare, parlamentet är inte skolgården.
Att som parti välja vilka andra partier man vill samverka med handlar om åsiktsgemenskap, med vilka partier man tror sig kunna nå politiska framgångar utan att behöva göra avkall på sina grundläggande principer. Att Fredrik Reinfeldt inte bjöd in Vänsterpartiet till samverkan gjorde honom inte till mobbare.
Att ett parti fått många röster tvingar inget annat parti att samverka med dem.
Det är alltid ett val, och vad vi kan se i Europa är att högerpopulismen inte får inflytande förrän den samverkar med etablerade konservativa partier.
Vill vi inte ha deras politik, ska vi hålla dem utanför samverkan och inte göra oss beroende av deras stöd.
Hindren från samarbete med SD är inte främst deras historia utan den politik de förespråkar i dag.
Den syn på minoriteter, judar, hbtq-personer, muslimer, invandrargrupper som Sverigedemokraternas företrädare regelbundet för fram, står i strid med den syn på mänskliga rättigheter som andra partier omfamnar.
Ett annat hinder är deras syn på ”svenskhet” som något ibland genetiskt, ibland kulturellt.
Vi har i valrörelsen hört att ”man kan sluta vara svensk”, utifrån vilka värderingar man omfattar. Eller att ”man inte är svensk utifrån den bakgrund man har”.
För mig, mitt parti och många andra är det viktigt att svenskhet, att vara svensk, definieras utifrån medborgarskapet, inte gener, etnicitet eller vilka åsikter man har.
På samma sätt som vi som är folkbokförda på Gotland är gotlänningar, oavsett var vi har våra rötter. Sedan kan vi, om vi flyttar härifrån förstås vara ”gotlänningar i själ och hjärta” för att vi älskar ön, men det är en annan sak.