Ingen har väl undgått att det firats jubileum av människans månlandning för 50 år sedan. Själv tycker jag att något av det mest intressanta i frågan är det som föregick månlandningen, nämligen visionen som John F Kennedy uttalade 1962 i ett beryktat tal.
Han sa bland annat att ”Vi väljer att åka till månen. Vi skall åka till månen under detta decennium. Inte för att det är lätt, utan för att det är svårt, och för att målet kommer att hjälpa oss att organisera och mäta det allra bästa av våra krafter och färdigheter. För att det är en utmaning vi antar, en som vi inte vill skjuta fram.”
Varför är detta intressant i vår tid? Jo, därför det finns behov av visioner som kan engagera många.
Dessa är viktiga och eftersträvansvärda i linje med mångas drömmar och inte bara att vara emot något hot. Där det inte finns några visioner lider människor.
Det viktiga med visioner är inte vad de är utan vad de gör, vilka drivkrafter som frigörs och får riktning.
Vidare är det viktigt hur de skapas och det finns åtminstone fem olika sätt att göra det, beroende på vilken grad av medskapande man tror att de medverkande klarar av.
Det finns visioner på många områden och på olika nivåer – lokala, nationella, internationella. Men finns det ledare att bära dem? Och är de massmedialt intressanta?
Själv skulle jag vilja påstå att det beror på vilka värderingar som driver. Och om det handlar om ett ”bygge” eller inte? Många talar om olika ”slags omställningar”. Det skapar ofta motstånd och involverar i mindre grad nya krafter.
Då är ”byggprojekt” mer inviterande och spännande. I vården kan till exempel nämnas utvecklingen av en Nära vård.
Region Gotland har också visioner som kan lyftas fram när de så önskar. Det behövs positiva spiraler för att skapa engagemang för det nya. Frågor som; Vad gör vi när klimatförändringarna mildrats? Vad är det som drar?
Hur kan Sverige, med till exempel Gotland, bli den arena/mötesplats för att skapa förutsättningar, för att underlätta alla de internationella relationer som behöver utvecklas?
Vilken roll kan navet i havet spela och är man beredd att ta på sig den?
På Gotland finns inte bara ett världsarv att förvalta, där borde också ”framtidsvärldsbilder” kunna utvecklas. Vad blir man om satsningar går i denna riktning?
Kanske inte en månlandare men kanske ett bidrag genom en utvecklad mötesplats där tankevidder och framtidshopp kan utvecklas. Om inte på ön, var annars?