Om historielösheten
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Ur Helène Lööws avhandling "Nazismen i Sverige 1924 - 1979" hämtar jag följande citat:
"Kommunismen rekryterar ofta sina ligor ur gatans sämsta slödder.
Folk som bär på mindervärdiga arvsanlag blir lätt bärare av en mindervärdig rörelse.
Därför vill Svensk Opposition en raslig sanering , som förhindra dylika element att fortplanta sig. Vi vilja ett folk , som är fysiskt och andligt sunt och som därmed blir oemottagligt för kommunistisk propaganda."
Det är en av den svenska nazismens ledande ideologer, Per Engdahl som formulerat denna brutala rasism. Han var förstås akademiker och uppträdde i smoking när han talade i Musikaliska Akademien i Uppsala den 23 mars 1928!
Själv träffade jag Per Engdahl då han valdes in i Författarförbundet 1973 om jag minns rätt.
Det skedde inte utan viss uppståndelse. Det var Jan Guillou som ifrågasatte invalet.
Det var inte första gången som Engdahl sökte författarlegitimitet genom att vara medlem i Författarförbundet.
Men SFF:s tidigare ordförande - pedagogen Stellan Arvidson - undvek konflikter genom att slänga Engdahls medlemsansökan i papperskorgen, vilket gick för sig eftersom ingen hade föreslagit Engdahl som medlem.
Arvidsons efterträdare som ordförande - juristen Jan Gehlin - förelade dock invalsnämnden Engdahls invalsansökan. Invalsnämnden tog hans ansökan till årsstämman.
Så - där satt vi med skägget i brevlådan! Ingen ville ha Per Engdahl som medlem, särskilt inte den f.d. nazisten P O Sundman, än mindre Zenia Larsson, judisk flykting från Polen. Hon var naturligtvis mycket illa berörd.
Debatten blev särskilt pinsam då Engdahl själv var där och begärde ordet
En gubbe med vit käpp som famlade sig fram.
Jag stod så till att jag självklart måste hjälpa honom upp i talarstolen. Jag medger en känsla av obehag vid den fysiska kontakten - som bar han på en smitta.
Väl i talarstolen tycktes han växa. Han tog ett fast grepp om podiets kanter och när han talade insåg man att detta var en tränad agitator. Rösten var stark och tydlig då han hävdade att han var poet och författare, att detta var dokumenterat och att han hade rätt till medlemskap som svensk författare i en politiskt obunden organisation.
Ett avslag skulle skapa ett prejudikat. Var det nästa gång en kommunist som på liknande ideologisk grund kunde avvisas? Var inte Sveriges Författarförbund en försvarare av yttrandefriheten - låt vara att yttrandet,. som det ovan citerade, var avskyvärt?
Stämman kunde inte finna annat än att Per Engdahl hade rätt att vara med i SFF.
Den blinde gamle nazisten kunde inte längre förgifta oss med sina groteska idéer. Det enklaste var att möta honom med repressiv tolerans.
Dock - låt oss inte vara historielösa! Helène Lööw påminner oss.