Det finns en skog på norra Gotland, den väcker känslor vi glömt till liv, den får oss att minnas vårt ursprung och tydligt se vägen framåt.
Det är en skog utan slut, där gå vilse blir att hitta hem. Där systrar och bröder av alla arter lever sida vid sida utan rangordning. En skogens skog som kluckar av vattnets vatten. Och prunkar i mångfald - art på art.
Hit kom dom, förbrukarna, skövlarna, röjarna, bärarna. Här kunde bitterhet lätt ha sått frön av vrede och fått näring av vanmakt och sorg.
Men i förödelsen efter skövlarna står folk och sjunger sånger till livet.
Det finns en skog på norra Gotland där folket ställer sig upp och följer en klokare väg - och magkänslan präglas av mer än hunger.
Här ger människan med öppet hjärta av sin tid och sin kraft - fri från mammons ok - hon blir vad hon borde ha varit. Hon gläds åt att ge utan att få mer tillbaka än leenden, en kotte eller en fjäder.
Fast pengarna och vanans makt är stark och skriker åt oss att lägga oss ner igen står vi upp.
Trots rädslan att hånas eller att förlora slaget - står vi ändå upp.
Vi står här utan att beräkna egen vinninng - vi tänker långt och större än förut.
Vi står för ansvaret för ännu inte födda barn, för arter som länge till borde få finnas.
Anklagade, står vi, för att vara skogsmullar, miljömuppar och känslosamma kvinnor.
Bakom oss generation på generation framför oss generation till generation.
Denna skog är ett arv från alla dem som gått här före oss, från säljägare och gropkeramiker, botaniker och spelmän, pigor och hästkarlar, vedsamlare och svampplockare, kalkugnsarbetare och lammskötare, skogsaktivister och poliser.
Detta har de lämnat oss att förvalta, bruka, värna.
Inte förbruka, trampa ner och glömma.
Denna skog väcker känslor hos alla som vandrat här, den berör de som hör berättelserna och sångerna om skogen, myren och källorna. Den får folk att resa långt för att lyssna på dess tystnad.
En skog att samlas kring för att vi längtar efter obrutna kretslopp och anar död i det linjära system vi alltför länge följt.
En skog att älska för att vi blir större än vår plånbok här och ser varandra utan smink.
När jorden inte orkar bära bördan av vårt skövlande, grävande, tärande är det kanhända från Ojnareskogen det ropar se ursprunget för att hitta nya vägar framåt.
Det är en skog som väcker oss, en skog som ger oss livet åter.
Detta är den födande skogen - detta är Ojnareskogen.